Bröt ihop efter tv-programmet

Joni Nykänen

Sylvia Vrethammar: Jag var så jävla trött

Det hårda schemat och tempot under ”Så mycket bättre”-inspelningen var ­nära att ta knäcken på ­Sylvia Vrethammar, 67.

Utmattningen slog till efteråt­ och hon drabbades av en psykisk baksmälla som krävde vila.

– Jag behövde bearbeta det där i en och en halv månad,­ säger hon till ­Nöjesbladet.

Hon var slutkörd.

Redan under inspelningen kunde hon känna hur ­tårarna började rinna eftersom krafterna inte längre fanns kvar.

– Ibland kommer ju tårar för att man är utkörd. Jag tror att det var för att jag var så jävla trött, säger hon till Nöjes­bladet.

”Matade bara på”

Utmattningen tog ut sin rätt efter inspelningen, när hon återvänt till sitt hem utanför Köln i Tyskland.

– Jag var mycket, mycket trött. Men också väldigt speedad. Eftersom man ­ skulle skynda sig i allt under inspelningen. När jag skulle handla och rusade som en furie­ i butiken och tyckte jag hade bråttom. Jag hade ett tempo i mig efteråt som jag fick successivt trappa ned, säger­ hon.

På hemmaplan kände hon att hon behövde bearbeta sin intensiva upplevelse på Gotland.

– Ingenting var ju bearbetat. Vi matade bara på med nya upplevelser från morgon till kväll. Och sedan sov vi några timmar och matade på med nya upplevelser. Jag behövde bearbeta det där i en och en halv månad ungefär.

”Man måste prata av sig”

Hon bestämde sig för att bara fokusera på att varva ner. Hon kallar sitt tillstånd för en psykisk baksmälla.

– Jag bara fanns till och bestämde mig för att inte ta några engagemang.

Plötsligt började upplevelserna från ”Så mycket bättre” att passera i revy.

– Jag bearbetade och funderade på vad jag faktiskt gjorde där, vad jag sa där. Och på natten drömde jag om vad någon gjorde. Och så såg jag bilder i en och en halv månad.

Den psykiska baksmällan behövde bearbetas, bland annat genom att prata igenom allt med väninnor.

– Men de hade inte så lätt att förstå allting. Det var ungefär som när man har behov av att prata när någon går bort. Sorg. Men man måste prata av sig. Fast egentligen inte sorg. Utan intensiv upplevelsebearbetning, säger hon.