Tysk film är mycket mer än Hitler, DDR och RAF
Sylvia Balac om den tyska hösten på svensk bio
Det är en tysk höst på svensk bio.
Men publiken är fast i det förflutna.
Om varken Gestapo eller Stasi dyker upp på bioduken blir vi förvirrade.
Hitler säljer. Det stämmer för bokbranschen, historietidningar, Aftonbladet, Expressen – och för tysk film. Inte så konstigt då krigstraumat är långt ifrån färdigbearbetat varken i Tyskland eller resten av Europa.
Det finns undantag (”Spring Lola”, Fatih Akins filmer, ”Våtmarker”), men grundregeln för att en tysk film ska få svensk distribution verkar vara att den behandlar Andra världskriget, DDR eller Röda armé-fraktionen (tänk ”Undergången”, ”De andras liv”, ”Goodbye Lenin” och ”The Baader Meinhof complex”).
Vilket också bekräftas av framgångarna på SVT för tv-serierna ”Weissensee”, ”Tannbach” och ”Krigets unga hjärtan”.
Medan svenska distributörer välkomnar nästintill varenda fransk feelgood-film som görs med öppna armar får tysk film som inte tillhör kategorin drama oftast kalla handen.
Vi ska kanske ändå vara glada att vi slipper komedin ”Fack ju Göhte 2” – om en lärare med kriminellt förflutet som tar med sin skolklass till Thailand – som rullar på tyska biografer just nu, men vi får en ensidig bild av ett stort filmlands produktion.
Tre av höstens tyska biosläpp, ”En labyrint av lögner”,”Elser” och ”Phoenix”, handlar alla på något sätt om Andra världskriget. Bland de övriga sticker ”Victoria” (premiär 23 oktober) ut, en thriller filmad i en enda lång tagning.
Så vad är det vi missar, egentligen? Jag frågar Josefin Fürst, arrangör för Goethes filmklubb i Stockholm och Tyska tisdagar på Hagabion i Göteborg. Hon tipsar om ”Love steaks” och ”Dicke Mädchen”, två tyska filmframgångar som faller under stilen Berlin mumblecore, präglad av lågbudget och improvisation.
Den första nyckelfrasen för ”Love steaks” på filmsajten imdb är ”manlig nakenhet”. För ”Dicke Mädchen” kommer manlig nakenhet först som tredje nyckelfras, efter ”gammal kvinna” och ”demens”.
Gemensamt för båda är att orden världskrig, DDR och RAF lyser med sin frånvaro.
Om svenska distributörer vågar importera även den här typen av filmer kan det bli en rolig tysk vår på bio nästa år.
Margarethe von Trottas ”En bekant främling” är en av höstens sju tyska premiärer på svensk bio. Den recenseras här.