Robert står i en klass för sig själv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Robert Gustafsson är överlägset roligast i tv-rutan.
Så tyckte Aftonbladets läsare. Och det är bara att instämma.
Att Mikael Tornving nu knep andraplatsen hänger förstås ihop med att han fått stort utrymme för sin figur ”Rolf Nygård” i Melodifestivalen. Hans ständigt magsure 1950-talist har bara blivit allt roligare. Men Tornving har inte alls samma bredd som Robert Gustafsson.
Visst hör man då och då folk som klagar på honom. Särskilt om de tillhör den generation som har vuxit upp med Killinggängets humor. Den typen av människor som aldrig i sitt liv skulle sätta sin fot på en privatteater. Då är det lätt att tycka att Robert Gustafsson, flitig aktör på dessa scener, har ”sålt sig”. Och att det är ungefär samma typ av lättköpta humor han frikostigt delar med sig av i alldeles för många tv-program.
De har – naturligtvis – fel.
Robert Gustafsson har alltid varit en ”bred” humorist.
Parallellt med att han blev känd via Killinggänget, gjorde han privatteater och sketchprogram med fyllesketcher. Traditionell gammaldags humor. Han visade sig bara, väldigt snabbt, vara bättre på det än alla andra.
Den Guldbagge-belönade rollen i ”Fyra nyanser av brunt” är knappast sådant som får tv-producenter att ringa och boka in honom i ”Time out”, ”Parlamentet” eller ”Så ska det låta”. Det är sådant Robert själv gör för att spänna sina skådespelarmuskler på ett annorlunda sätt.
Det är den breda komikern tv-producenterna – och tv-tittarna – vill åt.
Och där står han i en klass för sig.
Av flera skäl:
Kroppsspråket och mimiken. Ingen kan snubbla eller göra grimaser som han.
Mångsidigheten. Han är en förvånansvärt duktig sångare. Därför är han en favoritgäst i ”Så ska det låta”. För att kunna imitera andra artister, eller sjunga medvetet dåligt, är det en fördel att faktiskt kunna hålla tonen ordentligt.
Förberedelserna. Det mesta av det som ser ut som spontana infall i program som till exempel ”Time out” är naturligtvis noga förberett. Gustafsson läser på och skapar rollfigurer som har sätt att vara, att prata, sedan kan han improvisera utifrån det.
Har han inga svagheter?
Folk som känner honom hävdar att när han börjar hosta och snörvla i sketcherna, har han antingen kommit av sig eller har inget roligt att säga.
Tv-tittarna bryr sig knappast. För Robert Gustafsson är ju bäst på att hosta och snörvla också
?