Galet ha mys-tv med SD-ledaren
SVT gjorde fel.
SVT borde inte ha placerat Jimmie Åkesson i Fredrik Skavlans myssoffa.
Det är snurrigt alltihop men så här var det:
På förhand ansåg de flesta demokrater att det skulle gå åt fanders för Fredrik Skavlan och bra för Jimmie Åkesson i den hajpade första intervjun efter SD- ledarens psykiska sjukdom.
Att en så otäck politiker skulle sitta i myssoffa i självaste SVT på bästa sändningstid gjorde 87 procent av Sverige oroad för hur långt normaliseringen av det bara 27 år unga rasistpartiet gått. Då heilade man i bomberjackor, i dag bärs kostym i riksdagen.
Men efter intervjun ändrade många åsikt. Skavlans intervju ansågs tuff och bra. Han hyllades.
Jag var tvärtom.
På förhand trodde jag att Skavlan skulle göra en stark och upplysande intervju på bästa sändningstid inför en bred publik som kanske inte vet hur ”udda” Sverigedemokraterna är. Men efteråt tyckte jag att han misslyckades (Aftonbladet 28/3). Skavlan verkade hård, såg hård ut, men Åkesson hade aldrig några problem. Det var kvasitufft.
Efter SVT:s program har SD fått hundratals nya medlemmar och reaktionerna i Norge och Sverige visade snabbt att det gick utmärkt för Åkesson. Den deprimerade partiledaren lanserades av SD:s ökända nätbrigad som ett offer för en elak norrman. SVT lät sig luras och gjorde en nyhetsartikel om alla som var kränka å Åkessons vägnar.
SD-anhängare är ju ständigt utsatta, ständigt förföljda, ständigt misskrediterade av etablissemanget! Det är deras usp. De bär offerkoftan som en medalj. Åkesson själv kommenterade för Expressen Skavlan-intervjun på det temat, lågmält martyriskt:
- Jämför man med hur andra partiledare har hanterats av Fredrik Skavlan så har det sett lite annorlunda ut. Det har inte varit så kritiskt, utan mer handlat om vilka hockeylag man tycker är bra. Men det är som det är.
De cirka 50-70 mejl jag har fått om intervjun, även från folk som påstår sig ”inte rösta på SD”, har samma inställning: Skavlan var tuffare mot Åkesson än han någonsin var mot Anders Borg. Detta anses bero på att Åkesson har ”fel åsikter” (som man inte får ha i det här jävla landet et cetera).
Ja, alltså: Åsikter är inte några skojiga accessoarer man har, de betyder något - på riktigt. Särskilt om åsikterna finns i Sveriges riksdag. Åsikter är våld. Ett näthatande parti sprunget ur naziströrelsen, som anser att judar eller Zlatan inte är svenskar och att muslimer är det största hotet sedan Hitler, skrämmer människor på ett ångestfyllt djupare sätt än en moderat som vill behålla överskottsmålet och dejtar Dominika Peczynski.
Således måste frågorna anpassas. Det är basjournalistik.
Men Skavlan fick inte fram varför Åkesson inte är som Anders Borg eller en annan partiledare. Och det är förstås inte enkelt. Politiker är sluga rackare, drillade i att intervjuas. Det kunde egentligen inte ha slutat på något annat sätt än med en pr-succé för SD.
Åkesson borde inte ha bjudits till underhållningsteve. Han borde ha intervjuats i ”Agenda” eller annat politiskt journalistiskt sammanhang när han gjorde comeback.
Ett misstag SVT behöver lära sig av.
Det är inte synd om Åkesson. Den som tycker synd om Åkesson identifierar sig med förtryckaren.
Att sätta ledande SD-politiker i en fredagsmyssoffa finansierad av svenska folket är en förolämpning mot judar, muslimer, romer och alla andra minoriteter i Sverige som redan är rädda.
VECKANS…
BABE. Ingemar Stenmark. Jag har en dröm. Jag har en dröm om att Ingemar Stenmark en fredagskväll bara tar sina pjäxor och går från ”Let’s dance”. Han bara går och säger ”Fuck it, fuck it alla”.
LEGENDAR. Joni Mitchell, genial på att stämma gitarrer och genial på musik i allmänhet, verkar må bättre efter kollapsen, enligt rapporter från Los Angeles. Puh. Den dag Joni Mitchell, 71, tar ner skylten är en dag that music dies.
SOUL-EP. ”For Maudo”, Seinabo Sey. Nej jag är inte annorlunda än någon annan – jag älskar
också tidlös internationell soul från Stockholm. Ta ”Poetic” exempelvis, den låter lite av The Beatles men lika mycket som Sergels Torg här och nu 2015. Bländande. Bländande.
HYRFILM. ”Tusen bitar”. Den fina filmen om Björn Afzelius gick på SVT i helgen och det var omöjligt att inte påminnas om hans storartade folklighet. Han hittade sånger överallt, tolkade dem till sina egna på ett sätt som inte ens den karge intellektuelle
Mikael Wiehe kunde förneka. ”När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag skräckbilder tydligast av allt” var inget pose. Det var.
SOULPOPLÅT. ”Rock’n’roll is cold”. Matthew E White. Svagt album, ”Fresh blood”, men det här är årets största låt. Som att kliva ner i en orgie av soulhistoria, vara nära att drunkna men till sist simma till ytan och lyckligt kippa efter andan.
TV-SERIE. ”Mad men”, sista säsongen kommer döma Don Draper hårt, det är min gissning.