”Mio, min Mio” – stämningsfull och poetisk barnteater

Jens Peterson

helskärm

Astrid Lindgrens saga från 1954 är fantasy som folkvisa.
På scen blir det mycket pratande i effektfulla tablåer.
Mer poesi än spänning.

Bosse är ett av de många ensamma barnen hos Astrid Lindgren. Han hamnar i ett drömskt äventyr, via anden i flaskan och lite Trollkarlen från Oz. Han visar sig vara son till konungen över Landet i fjärran. Bosse är prins Mio, den efterlängtade med förutbestämt öde. Han ska stoppa den onde riddar Kato och befria de bortrövad barnen. Hans kompis Benka är nu Jum-Jum, snälla tant Lundin en farmor med magisk kraft.
Det är lätt att tänka på ”Sagan om ringen” när man ser Mio och Jum-Jum i varsin mantel vandra till Landet utanför, likt Frodo och Sam till Mordor. Med sig har de lembas/brödet som mättar hunger, och Mio gör sig osynlig för att ta sig förbi orcherna, förlåt Katos spejare. Han får ett svärd med egen magi.

Musiken skapar stämning

Scenografin är storslagen och det visuella är just den sortens teaterupplevelse man vill ge unga tittare. Ljusprojektioner byter färg på löven och förvandlar klippor till skog. Musiken skapar rätt stämning.
Astrid Lindgrens saga har varit en stark läsupplevelse och många minns riddar Kato som en av barndomens ruskigaste figurer. Men det är tydligen svårt att skapa drama utanför boksidorna. Språket är poetiskt högtidligt, det blir mycket prata istället för att visa. De långa förklaringarna följer på varandra. När riddar Kato till sist gör entré är han mer tragikomisk än skrämmande.
Tove Edfeldt är bra som Bosse/Mio, Gerhard Hoberstorfer en trygg fadersgestalt. Det är en välspelad påkostad produktion, Kristina Lugns dramatisering är trogen boken. Kanske därför en del scener känns utdragna- mer skrivna för att läsas.
Förra årets ”Ronja rövardotter” på samma scen var rock´n ´roll. ”Mio, min Mio” blir ett långt skillingtryck i moll.