Håkan är tillbaka - det är för underbart
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Håkan is back!
Och comebacksingeln är förstås en dröm.
Inte för att jag hört den, men en poplåt som heter "Kom igen Lena" kan helt enkelt inte vara annat än magisk.
Så tycker ni kanske inte att man får skriva.
Men det tycker jag.
Ända sedan Jan Myrdal över ett helt kulturuppslag i åttiotalets början förklarade varför tv-serien "Dallas" var ett brott mot all anständighet, och avslutade avrättningen med att upplysa om att han naturligtvis aldrig sett skiten, har mitt hjärta slagit för texter som tar sig rätten att strunta i den konventionella hållningen till ämnesvalet.
Ni får alltså, om ni nu är så humorlösa, bli hur provocerade ni vill.
Jag bryr mig inte.
Jag vet att "Kom igen Lena" är fantastisk i alla fall. Jag vet att jag kommer att bli lycklig när jag hör den. Jag vet att jag kommer att spela den sönder och samman de kommande veckorna.
För ... tja.
Som sagt.
"Kom igen Lena".
När just Håkan Hellström spelar in en låt som heter just så säger den mest elementära popkulturella matematiken att en ny tideräkning snart ska börja.
Uppför jag mig nu som en av de fans jag för någon månad sedan anklagade för brist på verklighetsförankring?
Ja, självfallet.
Men här har aldrig utlovats någon konsekvens.
Håkan är Håkan och bara att han finns igen inger hopp om en lika vacker, euforisk och galen vinter som för två år sedan.
Därmed upphör alla vanliga rättesnören och föreskrifter faktiskt att gälla.
Håkan is back.
Det är för underbart.
Är alltid avundsjuk på alla som får bo i USA, men dagar när man vet att HBO börjar sända en ny säsong av "Sopranos" - som i går - slår det över i ren bitterhet.
Kärve countrysångare Bobby Bare Jr:s version av The Smiths "What difference does it make" måste vara en av årets tre bästa covers.
Markoolio och E-Type gläds åt de nya regler som kan rendera herrarna egendomligt efterlängtade Grammisstatyetter, men att - eventuellt - få ett pris man inte var i närheten av när juryn tvingades ta kvalitativa hänsyn ... det, om något, borde kännas förnedrande.
Uggla gör såklart rätt som skiter i alltihop.
Själv tycker jag egentligen att Grammisspektaklet redan är en så urbota korrumperad firmafest att det kvittar hur de lägger upp den, men det är ändå otroligt att den svenska skivbranschen klarar av att göra sig själv ännu mer enfaldig och löjeväckande.
Kent krockar med Bon Jovi på Joey Tempest-singeln, "Forgiven". Låt inte mig hindra er från att uppfatta det som en rekommendation.
Jag hade kanske hoppats på fler nummer från personliga älsklingsskivan "Vetahuteri", men ändå: Allan Edwall-tolkningarna är Stefan Sundströms hittills största stund.