Ni har fel - The Strokes är inte det minsta slut
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Försök själv frigöra dig från känslorna kring helheten "Room on fire" och lyssna bara på själva låtarna
MALMÖ
Ska be att få klarlägga en sak.
Nya Strokes-albumet är inte alls dåligt.
Nya Strokes-albumet är i själva verket lysande.
Det verkar olyckligtvis råda något slags kritikerkonsensus om att The Strokes, det mest omsusade rock "n" roll-bandet från New York sedan Ramones, misslyckats med att följa upp klassiska debuten "Is this it?".
Delvis kan jag förstår varför.
"Room on fire", som ju uppföljaren heter, var så om- och uppskriven redan på förhand att den egendomligt nog kändes uttjatad när den väl kom.
Så även jag anslöt mig efter en kort tids upphetsning till den kollektiva axelryckningen.
Skivan har dock fortsatt snurra i min spelare med ojämna mellanrum och nästan varje gång har jag sagt eller tänkt att, fan, vilken bra låt - och sedan upptäckt att det handlat om olika spår vid vartenda tillfälle.
Så nu sitter jag här med nästan tio briljanta spår från ett album alla tycker är keff.
Försök själv frigöra dig från känslorna kring helheten "Room on fire" och lyssna bara på själva låtarna.
Du kommer att upptäcka att, exempelvis, "What ever happened?", singeln "12.51", "You talk way too much" och "I can't win" är fantastiska stycken nervös, nonchalant, explosiv New York-rock.
Men det låter ju precis som på debuten, tycker någon.
Än sen?
Den var ju suverän.
Ramones, för att återknyta till dem, lät precis likadant på platta efter platta och vem hade något emot det?
The Strokes är, kort sagt, inte det minsta slut.
KB, Musik & konst, bron, Eggis, Brogatan, Tahonga... det är inte så att det saknas argument för en flytt till Malmö.
Allt man önskar att Van Morrison skulle göra men inte gjort på 20 år, det gör Kevin Rowland under comeback-turnén med Dexys.
Vänta er mirakel på Cirkus ikväll.
Det borde gå att få alkolås även på mobilen.
Mot Malmö talar dock duggregnet. Det har fallit i tre dagar nu.
Allt jag tänker säga om Michael Jackson är att jag förstår att han flytt till just Las Vegas.
Vid tvekan, åk till Vegas. Det har alltid varit mitt motto.
Eftersom Einar Heckscher stått för översättningen fungerar Toby Youngs hutlöst roliga självbiografi "Hopplös och hatad av alla" finfint även på svenska.
Einar är bäst.
Men om Strokes-skivan tagit sig är det tvärtom med Black Rebel Motorcycle Clubs senaste.
Den är för brötig och trög och ful. Jag orkar inte lyssna alls längre.
Då själva idén av någon anledning är så illa sedd är det ingen i Sverige som noterat det, men faktum är att det aldrig kommit så många lysande tribute-album som i år.
"Livin", lovin", losin"", som hyllar makalösa gamla country-duon Louvin Brothers, är den senaste i raden.
Hör "Keep your eyes on Jesus" med Pam Tillis, Johnny Cash och The Jordanaires och fundera över varför i hela friden du aldrig blev religiös.
Hör till den minoritet som tycker att Oliver Stones "JFK", på tv i går, är en av de allra största filmerna.
Jag menar, tacka gud för Donald Sutherland!
Känns väntan på The Hives återkomst för svår kan jag rekommendera finska Sweatmaster och deras "Sharp cut".
Sån sjudundrande jävla garagerock.
Heja Håkan. Du är alltid bäst på Nalen...