Ett smart drag att dö, Jackson
Läs Fredrik Virtanens krönika
Från cirkusfreak till Elvis Presley på ett hjärtslag.
Döden är ett lysande karriärdrag.
Döden gör stjärnor odödliga.
Helgens tsunami av extrainsatta Michael Jackson-dokumentärer, extrabilagor och soffsamtal bevisar en gammal tes:
Det smartaste karriärdraget som finns är att drabbas av döden. Jimi Hendrix, Kurt Cobain och Jeff Buckley är tre andra, mindre artister, vars stjärnstatus och försäljning mådde prima av att dö.
(Nej, jag vet. De fick inte uppleva det. Och det är tråkigt för deras familjer och för alla som redan var fans. Men det är en annan historia.)
Människor överskattas när de dör. De växer av sentimentala skäl och av de levandes artighet.
Döden upphöjer utslagna ”Idol”-sångare till artister, artister till stjärnor, stjärnor till ikoner och ikoner till Jesus-figurer.
Det är förstås ironiskt och lustifikt att just döden gör stjärnor odödliga. Men döden gör i viss mån alla odödliga.
Bara som död kan man vara odödlig, eller hur? Trots att man bevisligen inte är odödlig som död. Döden är alltså ett mentalt tillstånd, inte en fysisk akt.
Överskattningen som inträffar efter döden är både trevlig och förljugen. Hyckleriet kan vara kvävande.
Men i Michael Jacksons fall är det först som död han får den uppskattning han förtjänar, och av rätt skäl.
En jättevåg av kärlek och respekt har sköljt över världen i helgen och den kommer att fortsätta länge. Hans freakincidenter kommer att leva kvar men hamna alltmer i bakvattnet för vad allt egentligen handlade om:
Han var en stor konstnär. Han sjöng, dansade och spelade in låtar bättre än alla andra. Under en viss tid.
Därpå blev han en cirkuselefant.
Ungefär som Elvis Presley.
Elvis var, jämfört med den kreativa storhetstiden på 50-talet och den publika storhetstiden på 60-talet, perifer när han dog 1977. The King uppträdde och gjorde underskattade skivor men var mer en underlig medial stjärnfigur än århundradets främsta rockartist.
Därpå dog Elvis och blev, igen, den gigant han förtjänar att vara.
Michael Jackson har aldrig varit lika besjälad av Guds gåva som Elvis, enligt mig. Jag föredrar poppig soulrock framför rockig funkpop, men jag skulle aldrig fantisera om att reducera Michael Jackson till ett tokigt cirkusfreak, vilket världen ägnat sig åt de 20 senaste åren.
Michael Jackson tog, precis som Elvis, svart musik – soul, rhythm ’n blues och gospel – och förde ut den till en vit masspublik.
En fantastisk insats som drunknade i hans senare privatlivshysteri.
Döden rättar nu till historien, och gör honom odödlig av rätt anledningar.
”Smooth criminal” och ”I want you back” med Jackson 5 ekar i evigheten.
Fråga Fredrik
Nejnejnej! Jag är aldrig avundsjuk på ditt liv. Jag förstår ju att du är där du är på grund av att du hade talangen att fullfölja dina ambitioner. Men nu ... neeeej. Du får inte ha hängt med Regina Spektor. Säg att du ljög, snälla. För min skull. Niclas
Svar: För din skull, Nic. Vi hängde inte. Vi var på samma hak, Sidewalk Café i East Village alltså, många gånger. Jag är inte säker på att hon skulle känna igen mig idag. Trots att vi delade säng en natt. Nävars, skoja.
Virre! Vad har hänt! Läser jag rätt? Sitter du alltså i solen och lyssnar på ”Sommar i P 1” och blir lätt förtjust i Tomas Ledin? Och i hans harmlöshet också? Vad blir nästa steg? Du köper alla skivor med Il Divo och tycker att ”Krister” i P 3 är spännande och äter bara Capricciosa? Hjälp dig. Jaja ... glad sommar! Matilda
Svar: Haha! Jag handlar även på Lidl. Och grillar fläskkotlett. Värsta svennebanan.