Sannas silver är äkta guld
Folket valde Sanna Nielsen.
Därmed har hon slagit både Carola och Perrelli.
En mäktig seger.
Men vår nya schlagerdrottning blev ändå bara en vacker förlorare.
Det är klart.
Rätt låt vann.
Men jag tänker dröja mig kvar vid Sanna Nielsens ballad ett litet tag till.
Kvällens version var inte lika klockren som i Västerås.
Jag tvivlar verkligen inte på att Sannas tårar var äkta – styrkan med numret är ju att hon verkar gå sönder framför tv-tittarnas ögon.
Men i finalen tog hon kanske i liiite för mycket.
Det kändes som artisten Sanna Nielsen ersattes av en skicklig skådespelerska.
Men för all del. Jag kan ha fel. Det är kanske bara min tro på cynismen som talar.
Sanna ska inte heller spilla några tårar över sin andraplats.
Hon har ju inte bara sjungit sin stora idol Carola Häggkvist av banan.
Hon har dessutom spöat Charlotte Perrelli.
Vem trodde att Bromöllas längsta och finaste schlagerexport skulle eliminera Sveriges största Eurovision-drakar när tävlingen började?
Nielsens silvermedalj väger med andra ord tungt. Den är trots allt gjord av guld.
Att jurygrupperna än en gång fällde folkets favorit kommer säkert att skapa en onödig debatt.
Nej, juryn ska inte avskaffas. Förutom den i Göteborg, förstås. De gjorde bort sig totalt och gav Rongedal en obegriplig tolva. Men det är en annan diskussion.
Det är ju juryn som skänker finalen spänning och elektricitet.
Utan dem blir slutspelet betydligt tristare.
Och de korade helt rätt vinnare – Charlotte Perrelli. En artist som på ytan är lika lyxig som en Louis Vuitton-väska i ett par högklackade skor.
Hennes låt och framförande stod i en klass för sig.
När hon kröner ”Hero” med årets snyggaste segergest får jag alltid lust att brista ut i en mycket spontan och lycklig version av ”Hakuna matata”.
Men ingen vet hur det kommer gå i Belgrad för ”Hero”.
Åsikterna går isär.
Vissa tror på ett praktfiasko. Andra menar att låten är en potentiell guldmedaljör.
Nåja, vi får väl se.
I Serbien kan ju en gubbe med lustig hatt ha betydligt större chanser än det vi brukar kalla för kvalitet.
BWO då?
Det gick väl som vanligt. Alexander Bard kommer aldrig bli en folkkär rattmuff.
Gruppen kommer väl också, som vanligt, att snyta ur sig nåt om att de inte är beroende av Melodifestivalen.
Eller hur? Det är precis därför som de ställer upp år efter år efter år ...
Och de är ju så fantastiskt stora i Östeuropa.
Men det här var Perrellis kväll, revansch och comeback.
Och viktigast av allt: hennes seger var ännu en triumf för ny, vågad och modern schlager.
C’est magnifique.