Roskilde är mer än campingen
Läs Håkan Steens krönika
ROSKILDE. En grundlig revansch.
Årets Roskildefestival slapp inte bara regnet utan bjöd också på fler lysande konserter än på många år.
Essensen av Roskilde är förmodligen att sitta på campingen och inse att man dricker öl med en dansk, en tysk, en norsk och nån med gitarr som tror att han är Bellman, eller kanske Neil Young.
Men det vet jag ingenting om. Ända sedan jag började åka hit och jobba har jag undvikit campingen så gott jag kunnat.
För mig handlar festivalen heller inte om allt det fria och härliga, jag får allt svårare för gycklarna och jippona, nakenloppen och gräsdoften.
Jag åker hit för musiken, uteslutande. För mig är essensen snarare att av en ren händelse ramla förbi ett av de mindre tälten klockan två på natten och inse att man står och rådiggar en blåsstinn folkmusikorkester från Albanien som heter Fanfara Tirana.
Bara för att vada vidare genom mörkret och ölmuggsdrivorna och hamna på en annan liten scen och knäckas av sprängkraften i en bindgalet distad gitarr och febersvettiga trummor hos punkiga Los Angeles-duon No Age.
På den trettioåttonde Roskildefestivalen utspelade sig emellertid mycket av det bästa på de största scenerna.
Jag kommer främst att minnas Radioheads ensliga skönhet och åldermannen Neil Youngs totala oförmåga att leverera något som ens är i närheten av rostigt.
Regnet, det hatade och fruktade, lyckades dessutom hålla sig borta ända till sent på söndagkvällen.
Men en intensivt hitmatande Jay-Z och hans stora publik brydde sig föga om det. Tusentals lyfta händer formade som Roc-A-Fella-diamanten fyllde Dyrskuepladsen på årets sista stora konsert.
Det är en slutbild så god som någon från en av de mest lyckade Roskildefestivalerna på länge.