”Marie är min drömtjej”

Fredrik Virtanen

Lars Adaktusson berättar om miljonlönen, tråkstämpeln – och en kärlek som hållit i 31 år

Han är mest känd för att sitta bakom skrivbordet i tv.

Men Lars Adaktusson har aldrig trivts bättre än när han befann sig i dödsfara.

Vi ses dagen innan han ska ha nypremiär av sin pratshow.

Lars Adaktusson är mycket – men inte jättemycket – mer lättsam privat än den neutrale herre vi känner från samhällsprogrammen i tv.

Hatar du att synas?

– Va?

Varför gick du annars från SVT till TV8?

– Ha. I got your point, man. Jag gillar nog att synas, annars hade jag inte jobbat med tv. Men det handlar om rätt sammanhang. Jag har inga behov av att synas på vimmel eller privat.

Var det för lönen – i runda slängar någon miljon mer om året?

– Det var en del, även om jag tjänade rätt mycket på SVT när jag var korrespondent. Sedan lät det som ett arbetsmässigt roligt upplägg att försöka göra kommersiell public service, att komplettera deras utbud.

Känner du dig bortglömd?

– Absolut inte. Jag tycker att 50 000 tittare är för lite, men samtidigt finns så många olika sätt att mäta det man gör. Att sätta ett avtryck i samhällsdebatten är lika viktigt som hur många som tittar på programmet. Där har mina förväntningar infriats.

Vi har jobbat ihop – du är festlig. Varför märks det inte i tv?

– Haha. Därför att jag inte jobbar med så festliga ämnen. Det är svårt att vara entertainer samtidigt som man ska förmedla något seriöst.

Reklambilden för Robert Aschbergs och dina nya program är rolig. Aschberg är vild, du är stel. Vill du aldrig vara vild?

– Jag har inget behov av att genomgå en make-over och bli en kul snubbe i tv. Rent allmänt är det brist på allvar i svenska medier. Det är så mycket listor, kändisar, såpor och relationer. Tillvaron ser inte ut så.

– Folk i allmänhet uppskattar medier som är seriösa. Naturligtvis behövs tingeltangel, men det är en kraftig obalans i utbudet. Nu mer än tidigare.

Det beror ju på att tingeltangel är vad folk zappar in.

– Jo, men samtidigt ser man att samhällsprogram, partiledardebatter och andra rätt tunga program också får bra med tittare. Ändå sitter journalistik, det som jag brinner för, trångt i det svenska tv-landskapet. Även seriösa program har numer nästan alltid inslag av flams.

K-G Bergström har slutat intervjua i SVT, det borde öppna för dig. Är du sugen?

– Jag tror inte att det är helt komplikationsfritt att gå tillbaka till en gammal arbetsplats. Det beror helt på vad det är.

Mitt under brinnande krig var du korre i Bosnien. Varför tog du ett så utsatt jobb?

– Därför att jag inte var medveten om riskerna. Jag hade kontor i Wien för att bevaka östra Europa som höll på att vakna efter järnridåns fall. Samtidigt bröt kriget ut på Balkan. Så jag var betydligt mer i Sarajevo än i Wien.

– Det var mina bästa år som journalist, bättre än alla programledarjobb. Också privat betydde det mycket. När jag kom hem sa folk att jag hade förändrats, både som journalist och människa.

Hur förändrades du?

– Man får ett helt annat perspektiv. Det fanns en svensk FN-bataljon i Tuzla där det ibland damp ner någon svensk tidning en vecka försent. Jag fick se en förstasida på Dagens Nyheter, det stod: ”Allt klart för pappamånad”. Då hade jag just varit ute med bosniska armén i flera dagar, sett en massa döda människor och allt elände i detta krig som krävde runt 300 000 liv. Jag bara kände att det där – det var inte värt att läsa, det var inte värt att öppna tidningen.

– När man se mänskligt lidande på så nära håll som under ett krig sätter det spår.

Var du nära att dö?

– Jag vet inte, det antar jag. Vi blev beskjutna flera gånger men det blev ju alla. Blåa hjälmar och bilar som det stod PRESS på var måltavlor, hur konstigt det än låter. Många journalister dog under Bosnienkriget, det blev en del av vardagen, att det kunde hända.

Du var inte rädd?

– Jo, men efteråt har jag varit mer rädd än jag var där. Jag insåg nog inte riktigt vilka faror jag utsatte mig för. När man är mitt i en sådan situation blir man antingen jätterädd eller så blir man triggad av att man är ”på världens bästa story”, som Staffan Heimerson brukade säga när vi var där. Då flyttar man fram positionerna. ”Det gick i går, det går i dag också att köra över Snipers Alley utan skyddsväst”. Man blir en fara för sig själv om man är för länge i sådana miljöer och inte är försiktig.

Så efter det har allt känts lite blajigt?

– Det var svårt att komma hem och anpassa sig till riksdagskorridorerna igen, att tända till på händelser som jag tidigare hade tyckt var jätteviktiga.

– Men man går vidare. Några år efter bosnienkriget flyttade jag till USA och där blev det utmaningar på ett helt annat sätt, otroligt stora uppgifter och ett svårt jobb.

Du har bott i Washington, i Wien och i Amman i Jordanien. Var har dina barn varit?

– De var med i Wien och i USA, inte i Mellanöstern 2006 för då hade de flyttat hemifrån.

Hur har du fått ihop livspusslet?

– Genom att min fru Marie har ställt upp jättemycket och att också hon, och barnen, har trivts med att bo

utomlands. Det hade aldrig gått om inte hon hade funnits.

Du träffade din fru redan 1978, hon var 18 och du 21. Vad är hemligheten med att hålla ihop så länge?

– Ingen aning faktiskt. Jag skulle inte kunna ge några råd, det har inte heller varit 30 år av evig lycka, det har varit upp och ner som det är i förhållanden. Men skulle jag gissa så bestämmer man sig för att hålla ut. Men så har det heller inte varit speciellt krisartat. Hon var för mig en drömtjej.

Har ni skrikit och kastat tallrikar?

– Ingen av oss är den typen. Jag vill diskutera och reda ut saker, medan Marie är mer cool och tystlåten och går undan och funderar. Det har retat mig många gånger att jag inte fått fajtas!

Hur uppvaktar du din fru?

– Bjuder på middag, gör frukost på sängen, köper blommor. Jag är den romantiska typen så jag har inga problem med det. Men man gör det givetvis för sällan. Att man skickar ett litet mess eller köper en blomma. Sådant tycker jag är viktigt.

Du är uppvuxen i pingströrelsen och är öppet kristen journalist. Varför anses det provocerande?

– ”Öppet kristen”, haha. Har jag ”kommit ut” eller vadå? Men ja. Det där är problematiskt för en del men har aldrig varit det för mig. Jag har en enkel gudstro som jag haft sedan jag växte upp, och som jag aldrig sett som en belastning utan som en positiv del av livet. Däremot har jag mött många reaktioner: Hur kan du vara kristen? Du som är journalist och en kritiskt tänkande människa! För en del så går inte det där ihop, uppenbarligen.

När bad du senast?

– Bön för mig är inte att falla på knä med stora åthävor. Det kan vara att tänka några tankar innan jag somnar eller att sätta mig i en vacker kyrka en stund, även om jag inte är med i någon.

När var du full senast?

– Jag är tveksam till att dela med mig av det i tidningen. Efter att ha följt ett antal kollegor med alkoholproblem har jag stor respekt för alkohol, tycker i grunden att man ska undvika att supa sig full.

När grät du senast?

–Samma sak där. Varför ska vi prata om när jag grät senast?

För att dina tittare vill lära känna dig.

– Gör de det om de vet när jag grät senast?

När klippte du dig senast?

– Åh, det är länge sen, jag ska klippa mig snart. Jag brukar klippa mig en gång i månaden, var femte vecka.

Är du trött på att prata frisyr?

– Ja. Väldigt.

Den har ändå gjort dig till något utöver den vanliga SVT-kostymen.

– Hm. Det var ju den där låten som ”Rally”-gänget gjorde som satte igång alltihop så jag borde egentligen vara rätt purken på dem. Men det är jag inte. Frisören säger att den är hopplös, det är så mycket virvlar.

Till sist. Vad är meningen med livet?

– Hur går den där Dagerman-dikten. ”Jorden kan du inte ändra, stilla din häftiga själ. Endast ett kan du göra: en annan människa väl”. Det är en god sentens.

Det här är jag

Namn: Lars Göran Peter Adaktusson.

Ålder: 54.

Familj: Fru Marie, 50, musiklärare, och barnen Marcus, 29, presschef på Telenor, och Madeleine, 24, journalist på SVT:s ”Lilla Aktuellt”.

Yrke: Journalist. Fram till 2007 på Sveriges television.

Bor: I lägenhet i centrala Stockholm, sommarställe i Stockholms skärgård.

Tjänar: 1,9 miljoner kronor (2008).

Aktuell: Med pratshowen ”Adaktusson” på TV8.