Doves tar mig till Manchester
Det ringde ut och jag cyklade till skivaffären vid gamla bussplan för att kolla om Stone Roses debutalbum äntligen kommit på import, varje dag i en vecka, det var alltid lätt uppförsbacke och motvind, till sist kom den, det måste ha varit i maj 1989.
På Roskildefestivalen 1991 regnade det något alldeles vansinnigt och en morgon var det kört, tältet hade blåst sönder, allt var blött, bara de riktiga haschflummarna hade roligt, de kanade omkring nakna i leran – ouuuiiiii.
Vi tog den blå Mazda-bussen och åkte hem. Micke hade bara ett öga, jag hade en gammal dyngblöt Stone Roses-T-shirt.
Jag slängde den. Därmed var Stone Roses-perioden i mitt liv över. Jag var inte ens 20.
Stone Roses kom från Manchester i England – en av världens främsta popstäder inte bara för att The Smiths, New Order och Oasis är därifrån – och de hade golvmoppsfrisyrer och loose fit jeans och ingick i vad som kallades Madchester, en poprörelse där band som Roses, Charlatans, Happy Mondays och Inspiral Carpets kombinerade indiepop med dansmusik. De lät – förstår jag nu i efterhand – som om det vita folkrockbandet The Byrds på 60-talet hade kokat ihop en peyotegryta med den svarte funkkungen James Brown och gett ut det på skiva. På gott och ont.
Stone Roses var bäst, de smällde till mig, det var till deras musik jag för första gången fann mig själv noddande till en basgång längst bak i ljudbilden, medan Ian Brown sjöng ”I am the resurrection and I am the light”, och insåg att ett groove kan vara viktigare än en melodi. Och finns båda komponenterna så spelar inget annat nån roll, inte så länge skivan snurrar.
Men skivan slutar snurra, det kommer nåt annat i vägen, ofta livet, i mitt fall en folkhögskola och inga pengar till nya skivor. Det blev Elvis Costello, Graham Parker, Bob Dylan, Cornelis, Plura, LeMarc, Lundell, Blå tåget, Fria Pro, Van Morrison och Waterboys igen.
Kom det tre Spiritualized-skivor 1992, 1993 och 1995 så hade jag ingen aning om det. Ingen som helst. Och därefter svängde jag till Supremes, Otis Redding, Stevie Wonder, Mos Def, Ruff Ryders, Eminem, Beenie Man och Capleton. Sällan något brittiskt.
Men nu. Nu sitter jag med Manchesterbandet Doves nya andra album ”The last broadcast” i lurarna och det finns låtar där, främst ”Words”, ”There goes the fear” och ”Satellites”, som är fantastiska, som tar mig tillbaka till dagen då min Stone Roses-period tog slut.
Det känns som att få komma hem igen. Och allt är nyrenoverat. Ni vet den känslan. Helt lovely.