Las Vegas är inte bara långvård åt nöjesreliker

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

LAS VEGAS

Vem kommer ihåg Pat Benatar?

Inte jag.

Men Las Vegas finner fortfarande ett bisarrt nöje i att påminna om att den typen av artister faktiskt existerar.

Det känns egentligen fel att berätta. Las Vegas, som jag ägnar en oproportionerligt stor del av mitt liv åt att försvara mot fördomsfulla påhopp, agerar inte längre långvård åt den amerikanska nöjesindustrin.

Det är inte föredettingar, avdankade seniorer och artister du trodde var döda för tjugo år sedan som dominerar på de jättelika billboard-monstren utefter The Strip numer.

Staden har tvärtom tillskansat sig en position som ett av nöjesvärldens allra viktigaste centrum och ingen artist med självaktning kan längre åka på turné utan att passera Las Vegas.

Bruce Springsteen & The E Street Band var här alldeles nyss, Rolling Stones - som inleder sin nya världsturné i Boston i morgon; be there eller sitt hemma och sura - kommer givetvis förbi om någon månad och själve Morrissey står på House of Blues-scenen inne på Mandalay Bay redan nu till helgen.

Men. Av någon anledning finns det några etablissemang som vill vårda den gamla myten och därför knyter till sig artister av den gamla sorten.

Såna som egentligen är slut. Såna som för länge sedan upphört att existera i resten av världen. Såna som man inte visste att man kom ihåg.

Pat Benatar är ett praktexempel. Varje gång jag kommer hit har hon en ny, stor show på gång på Caesar"s Palace och jag blir lika förbluffad år efter år.

Jag menar... Pat Benatar!?! Man minns ju namnet. Man har en vag bild av att hon var nåt slags rockböna av diffus Meatloaf-sort, en sån de gärna använde till åttiotalsfilmer som "Footloose". Men nämn en låt, säg nåt om vad hon egentligen var känd för... jag har inte en susning.

Hon är en ren och skär föredetting.

Lik förbannat:

Ny stor show på Caesar"s. Varje år.

Det är nästan som om Stefan Andersson skulle få köra några veckor på Cirkus. Typ.

Förmår mig aldrig, men har ofta funderat på att köpa biljett. Vilka går och ser Pat Benatar? Det vill man gärna veta. Eller så vill man inte det.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt så härligt. Las Vegas får inte bli för... verkligt.

Det finns faktiskt ingenting mer rock "n" roll än crapsborden på Binion"s Horseshoe, världens bästa casino, en fredagsnatt vid tolv-ett.

Ingenting.

Sheena Easton har för övrigt en show på gång hon också.

John McEnroe - en evig hjälte - visar en enorm respekt för Björn Borg i sin nya, underhållande självbiografi "You cannot be serious".

Men så har han förmodligen inte hört Friends In Need heller.

Nya formatet av Rolling Stone har presenterats och av det lär vi oss att alla tidningar överallt ska se exakt likadana ut, innehålla exakt samma saker och vara skrivna på exakt samma sätt på samma meningslöst korta utrymme.

Orsaker till extas

Per Bjurman per.bjurman@aftonbladet.se