En tv-serie som väcker slumrande tankar till liv
Sylvia Balac om ”Rectify”
Många tv-serier får oss att sluta tänka.
Medan ”Rectify” är själva sinnebilden av tankeväckande.
Att använda tv-serier som verklighetsflykt och tidsfördriv är inte att förakta. Det är på sätt och vis deras uppgift.
Men de serier som stannar kvar längst i minnet är inte nödvändigtvis de som har coolast klipp eller snabbast vändningar, utan de som får oss att tänka själva.
”Rectify” är en av dem. Serien handlar om Daniel som har suttit på ”death row” i 19 år efter att han som 18-åring dömts för att ha våldtagit och mördat sin 16-åriga flickvän. Efter ny dna-bevisning släpps han, förundrad och förlamad, ut i verkligheten. Där väntar den tålmodiga mamman, den ihärdiga systern, den kylige styvbrodern, styvbroderns djupt religiösa fru och många fler.
De nyanserade porträtten in i minsta biroll är en av seriens största styrkor. Ingen reduceras till en kliché, även om stadens starke män balanserar nära den linjen.
Men den största skillnaden mellan ”Rectify” och många andra tv-serier är tempot. Här visas scener som får ta tid, känslor som får ta plats, och – voilà! – då kommer alla tankarna på en och samma gång.
”Rectify” har fått mig att kontemplera de stora frågorna om livet, döden, brott, straff, religion – men hjärnan har även tillåtits sväva ut och fundera i detalj över hur ofta chokladen byts i godisautomater eller hur man bäst tillagar en riktigt bra mac’n’cheese.
Det är långsamt, men aldrig någonsin långtråkigt.
Vår eminenta tv-redaktör Karolina Fjellborg har redan vid flera tillfällen lyft fram ”Rectify” och dess excellens i recensioner och krönikor, men det tål att upprepas. Så jag upprepar: ”Rectify” är en fantastisk serie. Se den. Och tänk efter.
De två första säsongerna av ”Rectify” finns på Netflix, den tredje rullar på Viasat Series (i kväll 22.45) och en fjärde – och sista – är under produktion.