Trist med bara unga bonnläppar
Hångel på höskullen, picknick i hagen och dejting i gummistövlar.
Livet på landet och ett gäng helt vanliga, kärlekskranka bönder.
Att ovanstående var receptet på genial reality-tv visste vi inte vid den här tiden förra året.
Men nu vet vi bättre.
”Bonde söker fru” är dokumenterat en energikick i tv-soffan – en kärlekshistoria direkt från den svenska myllan, med befriande vanliga, rediga människor.
I stället för de tröttsamma, kändiskåta stereotyper med låtsasbröst och tribaltatueringar som reality-tv har gjort sig känt för.
Så det är inte konstigt att man har sett framemot en andra säsong.
Och nu är väntan på bonnläpparna äntligen över. Ett nytt gäng är på banan med sina raggartraktorer, och det ser onekligen bra ut. Det är rappt klippt och fnissen duggar tätt, men man har ändå lyckats behålla värmen. Så att man skrattar med folk i stället för åt dem.
För det mesta i alla fall ...
Det som är lite synd är att vi bara kommer att få följa det yngre gardet, eftersom de fick flest brev. De äldre var tydligen inte lika hett villebråd.
Risken med den sjunkande medelåldern är förstås – förutom att äldre tittare kan känna sig exkluderade – att ”Bonde söker fru” blir ett program dit unga tjejer som vill synas i tv söker, och där syftet är att få en kul sommar snarare än att verkligen hitta en livskamrat. Det brinner ju inte direkt i knutarna när man är 24 bast.
Dessutom blir det ofta roligare tv med folk som har några år på nacken.
Eftersom de har haft tid på sig att odla sina små egenheter.