När jorden går under hjälper inga Katy Perry-kunskaper
Publicerad 2012-04-06
Apokalypsen är nära!
Och vi har aldrig varit sämre rustade för den än nu.
En jobblunch som alla andra. Lite skvaller, en del gnäll – och den ständigt pågående diskussionen om vem av oss som skulle överleva längst i en postapokalyptisk värld.
Det är dömt på förhand. En av oss är jägare. Och fiskare. Och idrottsman. Och har gjort lumpen. Vi andra, tja, vi kan citera ur ”Buffy och vampyrerna” och höra skillnad på Pink och Katy Perry.
I vårt blomstrande kommunikationssamhälle premieras flexibilitet framför att flexa sin muskler. ”Förmågan att lyfta sina medarbetare” smäller högre än förmågan att lyfta en hundrakilossäck. Och 2000 följare på Twitter ger högre status än 2000 sit ups på gymmet.
Det är vackert så. Vi har sagt sayonara till industrisamhället och kommit långt i vår strävan att aldrig behöva bli ofrivilligt svettiga.
Men trots att vi byggt bort behoven av råstyrka och snabbhet fascineras vi fortfarande av Ingemar Stenmarks fysik i ”Mästarnas mästare”, öser pengar över Usain Bolt och applåderar äventyrare och bergsklättrare.
Men applåderna framförs med ett stelt leende och en orosklump i magen. För innerst inne anar vi att om världen går under i morgon så spelar det ingen roll hur duktig man är på excel-ark eller franska mögelostar. Och hur mycket jag än skulle vilja att alla krig och konflikter avgjordes i ett pubquiz är det troligare att den som är snabb, stark, pricksäker och kan flå en älg klarar sig bättre än den som snabbast tar alla signaturmelodier i en introtävling.
Civilisationen är skör. Allt vi har byggt upp kan snabbt raseras. Och har man aldrig tidigare satt en potatis är risken stor att den första man sätter också är ens sista.