Henrik därför är han ett geni
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den största popmusiken berättar, utan åthävor, allt vi behöver veta om livet på bara några få minuter.
Just så fungerar Broder Daniels "When we were winning".
Det är utan tvekan årets svenska singel.
Bjurman
Ja, det är faktiskt så det känns.
Den vemodiga, vackra och - nånstans, på nät jävla sätt - hoppfulla popsymfonin Broder Daniel efter fem års tystnad återvänder med är hela livet nerkokt i en enda, utdragen utandning.
Henrik Berggren berättar om en tid när allting var lite enklare.
När vi var sjutton och sprang längs gatorna om natten och ingen visste särskilt mycket om de nederlag som väntar oss alla längre fram.
När vi vann.
Och vad hände sen? Hur kunde vi hamna här? Var det så här det skulle sluta?
Men ännu finns det hopp. Ännu lever vi. Take me out tonight. There is a light that never goes out.
Mytomspunne Berggren framstår plötsligt som den felande länken mellan Bruce Springsteen och Goethes unge Wherter.
Och runtom honom spelar hans band, på typiskt Broder Daniel-vis, som om själva överlevnaden hängde på framförandet.
Helt jävla fantastiskt.
Det spelar naturligtvis ingen roll att medlemmarna i Broder Daniel är så mycket yngre och i logisk mening inte borde ha något att säga en gubbjävel som undertecknad.
Kraften i den här sortens larger-than-life-pop är tidlös. Har man ett hjärta drabbas man, oavsett om man är tretton eller börjar ana skymningen där borta i fjärran.
Att Berggrens text är rak, enkel och till synes helt befriad från formuleringspretentioner är inte heller något problem.
Tvärtom.
I ett land nerlusat av skönandar med imaginära gåspennor i händerna är det ingen särskilt gångbar sanning, men jag har alltid betraktat just den enklaste, mest avskalade poplyriken - den i vilket bara själva hjärtat återstår - som den allra vackraste och mest berörande.
Så som den gjordes, och görs, av Little Richard. Doo wop-grupperna. Flickpopbanden. Beach Boys. Jesus & Mary Chain. Och Henrik Berggren.
Jag intervjuade en gång Lou Reed och påminde honom om att han en gång slagit fast att Phil Spector borde få Nobelpriset i litteratur.
Reed, en man med omfattande litterära kunskaper, tvekade en stund.
- Har jag sagt det? Han borde definitivt få alla musikpris som finns, men litteratur ...
Sen började Rock"n"roll animal nynna på The Crystals "Da doo ron ron".
- I met him on a monday and my heart stood still, da doo ron ron ... jo, fan, jag hade rätt. Han är ett litterärt geni också.
Vet inte riktigt varför jag plötsligt berättar den historien. Henrik Berggren har ingenting med romantiken hos The Crystals att göra. Ändå fick jag för mig att Lou Reeds ord på något sätt säger nåt om varför även Henrik är ett geni.
Och varför "When we were winning" är årets svenska singel.
Håller med insändarskribenten i nya numret av Sonic om att det är för lite Henrik Lyngåker nuförtiden.
Lyngåker är, verkar det som, fullständigt galen. Och just därför en så lysande popskribent.