Fler än en asiat – men ändå blir ingen förvirrad
Sylvia Balac om fördomar i populärkulturen
Om du tycker att två asiater i samma film eller tv-serie är en asiat för mycket är ”Master of none” inget för dig.
För oss andra kan det bli höstens stora komedi-upplevelse.
För femton år sedan läste jag en tv-kurs som påbyggnad till journalistutbildningen. Tyglarna var fria: Gör en film om vad som helst. Så min kompanjon Jennie och jag gjorde en dokumentär om min brors dödsmetallband.
Betydligt bättre filmer har gjorts. Bättre filmer gjordes även på vår tv-kurs. Men kritiken jag minns är inte den om undermåligt manus, taffliga klipp eller dåligt ljud. Utan att vi hade ”två asiater” med i filmen.
Att ha två asiater i samma film var förvirrande för den som tittade, sade vår lärare. Inte spelade det någon roll att den ena var en man, adopterad från Thailand, som spelade i bandet vi gjorde filmen om, och den andra en kvinna, adopterad från Sydkorea, som deltog i en enkät om ”vad betyder dödsmetall för dig”.
Jag minns att jag blev förbannad. Men västerländsk film- och tv-historia bekräftar i stort sett min tv-lärares bild.
Och i purfärska Netflix-serien ”Master of none” tar skaparen och huvudpersonen Aziz Ansari bland mycket annat upp varför det verkar så svårt att ge mer än en indier en roll i en tv-serie.
Något han rådde bot på själv genom att ge sina egna föräldrar rollerna som huvudpersonen Devs föräldrar. Till stor del för att det inte fanns en uppsjö äldre, indiskamerikanska skådespelare att välja på.
Recensenterna har överväldigats av ”Master of none” (däribland vår egen Karolina Fjellborg som recenserar serien här).
Och inte en endaste av dem, herr gamla tv-lärare, har blivit förvirrade av se mer än en asiat i en och samma serie.