Amy Schumers grandiosa gest känns ovanligt äkta
Sylvia Balac förförs av en trött kliché i ”Trainwreck”
Den Grandiosa Gesten i romantiska komedier är en av filmvärldens tröttaste klichéer.
Ändå kan jag inte låta bli att förföras av Amy Schumers version i ”Trainwreck”.
Ni vet vilka scener jag menar. De där som om de utfördes i verkliga livet skulle leda till polisanmälningar och besöksförbud. John Cusack som står utanför sin älskades fönster och drar på en bergsprängare med ”deras” låt i ”Snacka går ju ...” eller Andrew Lincoln som creep-filmar Keira Knightley på hennes bröllop med hans bäste vän och sen uttrycker sina känslor medelst ord på skyltar i ”Love actually”.
Amy Schumers grandiosa gest i ”Trainwreck” ligger mittemellan psykopatnivån och den uttjatade åka till flygplatsen i sista sekunden-nivån.
Schumers gest är mer i stil med Heath Ledgers serenad till Julia Stiles i ”10 orsaker att hata dig” – fast mycket roligare, förstås.
SPOILER-VARNING! Amy, som har dissat cheerleading och all sport inför Bill Haders idrottsläkare, har lärt in en dansrutin tillsammans med hejaklacken och framför den inför en storleende Hader, hellre än bra, för att vinna tillbaka hans hjärta.
Och baske mig om jag inte kände något varmt i magtrakten när jag bevittnade spektaklet.
Min nyktra förklaring till detta i efterhand är:
Jag är stormförtjust i både Schumer och Hader som komiker och skådespelare och hur de verkar vara som människor.
Jag gläds åt att det, i ovanlig ordning, är kvinnan i den romantiska komedin som bjuder på sig själv och inte är rädd för att vara pinsam.
Både Schumer och Hader ser så PÅ RIKTIGT överlyckliga och kära ut att jag nästan börjar tro på tvåsamheten.
Hader har sagt att han medvetet höll sig undan Schumers cheerleading-repetitioner för att hans reaktion på Den Grandiosa Gesten skulle kännas äkta. Och det är nog det enklaste svaret på varför ”Trainwreck” lyckas beröra där andra romantiska komedier gått bet – gesten känns, i all sin uppenbara konstruktion, äkta.
Åtminstone i några sekunder, tills verkligheten knackar en i ryggen och påminner om att lycklig kärlek bygger på respekt, omtanke och kamratskap, och inte på grandiosa gester.