Det är därför Nils van der Poels beslut irriterar mig
Kristoffer Bergström om ”Mästarnas mästare”
Det är svårt att glömma reklaminsatsen som konsult åt miljardärer.
Men den åsido.
Ikväll såg vi Nils van der Poels mest besvärande beslut i sitt offentliga liv.
Jag antar att alla väljer själva hur mycket allvar de lägger i Mästarnas mästare.
Jag började skriva om programmet 2014 och torde snart ha fått ur mig hundra krönikor, varav de första lider av fjuttiga och genomskinliga försök till distans. Jag försökte låta cool och avmätt, så jag beskrev aktiviteterna som ”midsommarlekar för idrottspensionärer” och påpekade att de som var bra på jägarvila på riktigt satt i timmar.
Usch för den tonen.
Så ängslig kan jag inte vara.
Tabellen sattes ur spel
Numera behandlar jag grenarna i Montenegro med i princip samma allvar som en seriematch i bandy eller ett SM i simhopp. Deltagarna får gärna skratta och dricka kaffe i hyrhuset, men på tävling ska de tampas om varenda poäng för att undvika eliminering. Svära åt misslyckanden och jubla åt triumfer, ångra korkade taktikval och skryta åt snilleblixtar.
Som vore det direktsänd elitidrott.
Det är därför Nils van der Poels frivilliga nattduell irriterar mig. Första gången han föreslog saken lät det gentilt, men när önskan i avsnitt sju förverkligades sattes hela tabellen ur spel. Grenarna dittills tappade i princip hela sitt värde och det underbara lilla allvar som jag tillåter mig känna evaporerade.
Vem som ryker?
Det spelar ingen roll, signalerar Nils van der Poel. Fast han jämte Jonna Adlerteg har bäst fysik i fältet kan han åka ut i början av nästa avsnitt. Eller så blir det Anders Holmertz, men det är lika kul vilket som!
Usch för det!
Allt med Nils van der Poel – förutom en bedrövlig spelreklam – har varit enastående de senaste åren. Vi ska som nation vara lyckliga över att ha fått honom. Men ibland är gränsen mellan sportslighet och ringaktning sytrådstunn och i det här fallet menar jag att han tog ett felskär. Det vore mer respektfullt att ge järnet och glädjas åt avancemanget, vilket är vad alla andra sysslade med.
Tänk bara på Johan Wissman och Jörgen Brink.
De kom inte till inspelningen med hopp om att någon annan skulle offra sig för deras skull. De vill prestera, ta konsekvenserna och hoppas att på egen styrka bita sig kvar. Vad har de att fira efter en sån här tävlingsdag?
Jag tror fortfarande på Nils mot Jonna i final. Fast i avsnitt sju ville han väl men handlade fel.
Usch för det.