LYFTET
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-01
Schyffert tog svensk stand up i kragen
Han hade hånat genren. Fnyst åt skämten.
Stand up i Sverige var mer utskrattad än något att ha kul åt.
Då klev Henrik Schyffert på tåget – och styrde genren mot succé.
På pappret såg Henrik Schyfferts väg in i den då bespottade stand up-scenen ut som en enkel biljett. Den ironiska generationens nestor riskerade att falla tungt – från Killinggängets kreddtron rakt ned i den smutsiga pajasbrunnen.
– Jag visste ju att genren hade låg status just då. Det var därför jag gjorde det. Är det någon som säger det där är det töntigaste man kan göra och att jag inte kommer att klara av det – då är det det jag ska göra. Det är min sjukdom som jag har i huvudet, säger Henrik Schyffert, 40.
Men komikern hade fler skäl till att vidga sin arena.
Året var 2002 och Schyffert var just hemkommen från New York där han bott tillsammans med familjen.
Han var pank. Ett år med en dollarkurs på 13 kronor hade grävt hål i kassan och Schyffert kom plötsligt till en insikt – alla hans inkomster kom från jobb tillsammans med andra.
Han var på väg att bli farsa igen. Och hans lönekuvert styrdes av om kollegor som Robert Gustafsson, 43, hade tid eller inte.
”Skulle bomba”
Med en stand up-kurs och några trevande framträdanden i New York i ryggen började han bygga sin karriär som ståuppare.
– Jag räknade med att jag skulle bomba 50 gånger innan jag skulle bli hyfsad. Varje gång jag gick upp på scenen och det blev helt tyst och folk buade kryssade jag av: ”Vad bra. Då är det 49 gånger kvar”.
Mentorn Pontus Enhörning, 49, släpade runt Henrik Schyffert i Sverige. Oannonserad kastade han ut debutanten handlöst – som blev tigermat på småstädernas krogar och ölhak.
– Det gick jättedåligt och det var hemskt. Det här var innan allt vände och då handlade det mer om att vara jättefull och skrika elaka grejer åt han som står på scenen. Det var väldigt stökigt under den perioden – mikrofonen funkar inte, nån ska slåss, det är nån svensexa och man ska ta på nån glödlampa i en bh, säger han.
I par med Wahlbeck
Schyffert jobbade hårt och målmedvetet vidare.
2004 blev resesällskapet i stället vännen Peter Wahlbeck, 45, som hade storslagna planer för den gemensamma turnén.
Men Schyffert fick dra skruvade skämt om att ligga med älgar inför halvtomma konserthus i Norrland.
Publiken var skeptisk och succén uteblev.
– Det svåra har varit att få folk att förstå vad man är för karaktär. I det där läget hade jag ingen över huvud taget. Folk mindes nån som stod och var larvig i ”Nilecity” och jag är inte den personen i dag. Men jag var alldeles för tidigt ute, jag kunde ju inte riktigt vid det laget, säger Henrik Schyffert.
Först 2006, fem år efter sitt första framträdande på klassiska Stand Up NY på Upper West Side, började Schyffert känna sig trygg i formen. Och han hade börjat skissa på sin kommande jättesuccé: ”The 90’s – ett försvarstal”.
– Det här var väldigt mycket en terapigrej för mig själv. Jag lovade mig själv att innan 2007 var slut skulle jag göra en monolog där jag pratade om mig själv – på riktigt. Jag tänkte att jag spelar på några småteatrar så har jag spräckt nollan. Det fanns ingen tanke på att det skulle bli en stor konsertturné.
”Så jävla luttrad”
Det blev det. En ständigt förlängd turné som kantas av utsålda teatrar och ständiga toppbetyg.
Själv tar Schyffert succén med showen och svensk stand up med en sällsynt sans.
– Jag är så jävla luttrad. Inga hajper biter på mig. Det går lite upp och sen går det lite ner, men det är ingen fara.