Mitt 90-tal känns patetiskt
Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Jag var 90-talet.
Men det riktiga, halvgrå, 90-talet.
Henrik Schyffert var i själva verket det galna 00-talet långt före alla oss andra.
Jag såg skojfesten ”The 90’s – ett försvarstal” av och med Henrik Schyffert på ett firmafestgig och först allra sist, vid ett bildcollage med femtio sköna kreddpajsare till tonerna av Popsicle, såg jag mig själv och insåg att jag ju var mitt i smeten.
Och yeah mon. Jag var 90-talet. Men jag var inte hipp.
Jag låg möjligtvis med de hippa, men var inte hipp själv.
Jag lyssnade på soul, hiphop och reggae och hade starka vanföreställningar om att man kunde förändra världen med kvalitetsindoktrinering, politisk popmusik och krav-märkt film.
Medan Schyfferts statement var ”Hobo humpin slobo babe” med hans rockband Whale. Det vill säga tjoflöjt i fittan.
Hur rebellar man mot föräldrar som gjort allt? undrar Schyffert. Jo, man tycker inget. En fråga om, säg, Förintelsen besvaras med ”jag kan inte ta ställning, jag är inte tillräckligt insatt” (mitt exempel) medan Schyffert erkänner att folkmorden i ex-Jugoslavien var en, typ, ocool fråga.
Men Schyffert talar med klädsam genans egentligen bara om sitt och några få andra ZTV-personers 90-tal.
Schyffert blev the shit genom att bara göra ”sköna grejer”, men samtidigt böljade en kraftig nyproggvåg mellan Hannas och Tranan i Stockholm under hela sena 90-talet.
Jag var chef för Aftonbladets fredagsbilaga Puls. Vi gjorde 1 maj-special, trots att jag egentligen avskydde när popskribenter skulle flagga sitt banala vänsterpatos, och vegan-special, trots att jag spydde på hela hippiekulturen, och antidrogrockteman, trots att jag egentligen såg det som en skymf mot den personliga friheten att skilja sprit från ecstasy.
Icke-godkänd popkultur var inte heller välkomna på våra sidor. Det skulle vara kvalitet och allvar. Det skulle fan vara Kent.
Personligen avskydde jag oreflekterad känslostyrd politisk korrekthet, men var i min gärning gravt pk-skadad. Medan hipsterkonkurrenten Expressen Fredag utsåg den ena fåntratten efter den andra till ”Veckans babe”.
Puls var inte så ickeglamouröst ute som DN:s extremfoträta popkulturbevakning, vi var ett meningsfullt mellanting mellan Po Tidholm-proggen och Killinggänget-nihilismen. Men jag ansåg verkligen att Puls hade ett uppfostrande ansvar mot barnen.
DET är 90-tal för mig.
Patetiskt. Som en relik från 80-talets SVT-Sverige.
Så, Henrik, du behöver inte be om ursäkt för ditt 90-tal. Du skapade inte dagens kommersstinna lealöshet, du var bara spjutspetsen in i 00-talets hysteriska shoppingtips, offentliga smutskastningar och poänglösa kändisar med komplicerade skor som röstar på moderaterna.
Nu har du gått vidare och jag hoppas att du ännu är the shit och är i 10-talet nu och att 90-talet därmed strax är tillbaka. Inklusive patos för Bosnien, men minus svårartad skitnödighet.
Att vi kan kombinera ironiska Foreigner- och Radiohead-t-shirts med ett starkt liberalt sinne, men inte på bekostnad av sossig medmänsklighet.
Det verkar som en kanonvärld, gör det inte? Ett gladare 90-tal.