Bubbles fans fixar finalplats
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Själv hoppas jag på tanterna
UMEÅ
Den enda frågan lyder:
Vem får Bosson med sig till finalen?
Jag hoppas på tanterna, men misstänker att Bubbles fans är ivrigare med telefonlurarna.
Sandra Dahlberg och Emil Sigfridsson slåss om kvalplatserna med nämnda tanter.
Att Bosson är en av de två som får åka direkt till Globen är lika säkert som att jag aldrig kommer att bjuda någon av EMA Telstars vakter på middag i framtiden.
Med andra ord:
Pretty fucking bergsäkert.
Det beror på att ”Efharisto” är det enda nummer som sticker ut i Umeå.
Jo, ”C’est la vie” också förstås. Men det är på ett lite annat sätt ...
Som jag påpekat hela veckan känns startfältet i övrigt blodfattigt.
Därav utseendet på de här sidorna i dag.
Plustecknen har stannat hemma på redaktionen i Stockholm.
Ingen av de tävlande är direkt usel, men det ser överlag slätstruket ut.
Ospännande. Trist.
Därför är det extremt svårtippat också.
I princip kan vad som helst hända här.
Men jag chansar på att Bubbles kniper den andra finalplatsen, trots eländigt resultat i vår Umeågallup. Gick de till uppsamligsheat med ”TKO” borde det här mycket starkare numret leda ännu längre.
Ingen är lyckligare än jag om rösternas i stället haglar över Hanson, Carson & Malmkvist, ty de är roligast. Men troligtvis har de för mycket fördomar emot sig, de gamla damerna.
Fame Factory-produkterna kan tröttsamt nog aldrig räknas bort i de här sammanhangen och särskilt Sandra Dahlberg framhålls av många som en vinnarkandidat.
Någon seger förtjänar hon dock inte, sin utstrålning till trots. Låten är för amatörmässig, tycker jag.
Däremot är det finalmaterial i Emil Sigfridssons ballad.
Med gamla jurygrupper på banan hade han varit livsfarlig.
Jaha, vad händer i kväll? Får vi se Peter Settmans penis börja växa i direktsändning?
I Aftonbladets gallup ser även Autolove ut som en utmanare.
Inte mig emot.
Men jag vill erinra om att Pay-TV fick åtskilliga publikröster på Scandinavium förra veckan.
Man vet inget om begreppet ”hjärtat i halsgropen” förrän man suttit bredvid Daniel ”Sheriffen” Nyhlén när han klipper två rödljus på fem sekunder i centrala Umeå.
Gurra G och Pedda P har inget piano med sig. Men de vevar fantastiska George Jones-ballader på bandare om nätterna. Så lite Wille Crafoord-klass börjar det bli på festerna här också.
Ena veckan Östen Warnerbring, nästa Cotton Club och Kayo. Ingen kan beskylla SVT för att överdriva tanken på röd tråd vad gäller pausunderhållningen.
Tror under en promenad längs den gnistrande vackra älven att jag stöter på något så unikt som en människa som tycker att det där Arne Weise-mimandet i pausen är roligt.
Men han skojar bara.
Tanken var att Umeå skulle göra gott intryck den här veckan. Men det var det ingen som berättade för de lokala snillen EMA anställt som vakter – flexibla som Fröken Ur, allihop.
Skojig notis i en lokal nöjestidning:
Visst skulle det bli konstigt om Åsne Seierstad gifte sig med Brad Pitt.