Håkan Hellströms nya låt är osannolikt svinbra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sa ju det.
Visste ju det.
Håkan Hellströms "Kom igen Lena" är helt makalös, helt otrolig, helt osannolikt svinbra.
Sa väl i princip något liknande redan i förra veckans spalt.
Men då hade jag inte hört första singeln från den kommande Håkan-skivan.
Det har jag nu.
Och herregud.
Hade jag rätt eller hade jag rätt?
Det är en ny "Ramlar", gjord på de bästa delarna av Dexy"s Midnights Runners "Come on Eileen" (var trodde ni titeln kom ifrån?), The Jams "A town called malice" och R.E.M:s "It"s the end of the world (as we know it)".
Och så lite Motown och Johnny Marr-gitarrer på det.
Euforin är gränslös. Det kokar av iver och livslust och vettlös tro på den eviga lyckan i varje strof och varje taktslag.
Man kan egentligen fånga känslan vi har när natten är som störst och mest berusande och ingen vill att morgonen nånsin ska komma, men Håkan och hans fantastiska band - som givetvis börjar med gasen i botten och sedan accelererar i varje kurva - har gjort det i alla fall. Igen.
Just nu är "Kom igen Lena" den bästa svenska poplåt jag hört.
Någonsin.
Undrar du som jag var Wilco gjorde av melodierna och de vackra countrystämningarna?
Att döma av den platta han just gjort ihop med en Edward Burch försvann de med den sparkade Jay Bennett.
Skivan i fråga, "The palace at 4am (part 1)" är allt som de senaste, lätt överskattade Wilco-plattorna inte är.
I kväll fortsätter tåget - bucklan ska hem.
Leksand-Brynäs.
En klassiker av samma kaliber som ... tja "Blonde on blonde". Minst.
Det har förstås redan kommit trötta mejl om att Håkan ju inte kan sjunga. Som han själv säger i en stor intervju i purfärska numret av Sonic:
- Carola och Peter Jöback kan inte uttrycka det jag uttrycker. Vem är i så fall bäst sångare?
Och den som är besviken på nya Ryan Adams kan alltid kolla albumet hans tidvisa kompband, Stateside, just släppt. Det heter "Twice as gone", ges ut av lilla Fargo Records och innehåller begåvat ruffig och sjavig rock. Adams bidrar för övrigt med körsång här och där.
"Musikbyrån" i SVT gör sällan fel, men den platta punkdokumentär de sände i fredags snuddade vid ren historierevisionism.
The Kills har mer än sättningen - en pojke, en flicka - gemensamt med White Stripes, men är aningen mörkare och "farligare".
Försök få tag på debut-ep:n: "Black rooster e.p".
Naturligtvis är just Po Tidholm, DN, den ende i världen som finner nya Steve Earle-skivan värd att lyssna på.
Om Franke visste vad jag vet om en som - nästan - heter Franke i Borlänge skulle de förmodligen byta namn.
Men jag vill gärna höra singeln nu. Alla säger att den är suverän.