Därför älskar jag Bossen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Markus Larsson om kärleken till en showman med rockens största hjärta

Jag lovade mig själv att aldrig mer se en konsert med Bruce Springsteen.

Det kändes inte nödvändigt.

Inte efter Ullevi 2003.

Men vissa löften är bara till för att brytas.

Jag går ut på balkongen.

Bakom mig, i Per Bjurmans rum på hotellet Park Aveny i Göteborg, rasar efterfesten vidare.

Klockan är tre på natten och en allt tröttare receptionist kör in en vagn champagne till medan resten av församlingen - en lycklig skara journalister från Aftonbladet och diverse andra tidningar - sjunger "Sherry darling" så att fönstren skakar.

Jag tittar bort mot Ullevi. Scenarbetarna håller på att riva scenen efter Bruce Springsteens andra konsert, midsommarhelgen år 2003.

För några timmar sen stod jag därnere - tjugo meter från scenen - och såg den bästa konserten i mitt liv.

Jag tror att jag lovade mig själv att aldrig mer se en enda konsert till med det empatiska underbettet från New Jersey. Jag ville inte fläcka minnet med något som bara kunde bli mindre fulländat.

Jag tänkte att Springsteen aldrig har varit rockens framtid. Han har aldrig gett rockmusiken ett kraftfullare intellekt eller en mer nydanande form.

Däremot har han skänkt sin musiktradition ett större hjärta, en bättre dramaturgi och en, i förlängningen, oförglömlig show.

Han har tagit patent på en evig känsla som knappt går att beskriva - den som går ut på att få varenda lyssnare att känna sig speciell, sedd, tröstad och odödlig så länge extranumren varar.

Jag kan inte sätta fingret på varför jag förälskade mig i Springsteens musik när jag växte upp i Kiruna. Jag kan inte heller förklara varför jag fortfarande kastar mig över varje ny skiva, trots att han aldrig kommer att göra ett lika fantastiskt garagerockalbum som "The river" igen.

Jag vet bara en sak.

Alla som avfärdar Springsteen kan lika gärna lägga handen på hjärtat och skrika att de inte gillar musik.

Så jag kommer att vara på plats i Göteborg i morgon och i Stockholm på lördag. Jag kommer att sitta där och hålla tummarna och önska mig en "Racing in the street", en "Two faces" och en "Sandy".

Jag kan inte ljuga.

Jag älskar musik.

Svårare än så är det inte

Läs mer:

Markus Larsson