Vulgära spionkomedier – men där slutar likheterna

Sylvia Balac jämför ”Grimsby” med ”Spy”

Tjocka kvinnor, vulgära skämt och en ­osannolik spionhistoria.

”Spy” och ”Grimsby” skulle kunna vara lika som bär.

Men det är de inte.

Jämförelsen känns given. Förra årets komedihit ”Spy” med Melissa McCarthy och Sacha Baron Cohens bioaktuella ”Grimsby” är ju så lika på pappret. Men tyvärr stannar det där.

Fräcka actionscener, check. Anti-hjälte, check. Under bältet-humor, check. Utmana klassiska könsroller ... nej, det går tyvärr inte att checka av. Samspelet mellan Melissa McCarthys Susan och Miranda Harts Nancy i ”Spy” var ett banbrytande bevis på att mainstreamkomedin har tagit ett stort kliv framåt.
 

Inte bara var det två kvinnor i huvudrollerna, utan två ÖVERVIKTIGA kvinnor dessutom.

Sacha Baron Cohen har också varit banbrytande med sina obekväma figurer Ali G, Borat och Brüno. Men det var ett tag sedan. Nu känns det som att han har åkt tidsmaskin tillbaka till 80-talet (fast tagit med sig nymodigheten manliga könsorgan och sperma i närbild).

”Grimsby” har en del roliga scener och repliker, men tyvärr blev det inte några över till de kvinnliga skådisarna i filmen.

Utmärkta komediennen Rebel Wilson är rollbesatt enkom på grund av sin kroppshydda, och är kriminellt under­utnyttjad, liksom Gabourey Sidibe (rolig i ”The big C”) för att inte tala om Sacha Baron Cohens egen fru, Isla Fisher. Den enda kvinnan som tillåts ­lattja loss litegrann är Penélope Cruz.
 

Men på en punkt slår ”Grimsby” verkligen ”Spy” på fingrarna. Den förstnämnda är 83 minuter lång jämfört med den sistnämndas 119.

Banbrytande eller ej, det finns en gräns för hur mycket vulgärt trams man kan ta till sig i en sittning.
 

Jan-Olov Andersson recenserar ”Grimsby” här.

Följ ämnen i artikeln