Neal Pollacks bok är briljant, hyperbegåvad och ren skit

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-22

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

NEW YORK. Elvis Presley dödade Neal Pollacks far.

30 år senare ligger Neal med Patti Smith.

Och får spö av Courtney Love.

”Neal Pollack” är en Lester Bangs-liknande figur som i svettiga Memphis cirka 1955 introducerar Sam Phillips för Elvis Presley. Sun Records-grundaren upptäcker därmed inte bara Elvis, utan även Rockkritiken, i form av Pollack.

Mötet mellan Sam och Neal, cirka 1955:

”?för när du lyssnar på svart musik kan du höra, som Walt Whitman ungefär sa, hur det verkliga Amerika sjunger”, säger Neal, 9 år.

”Det var den mest enastående bit av kritik jag någonsin hört från någons mun!” svarar Sam. ”En vacker dag kommer det att finnas publikationer ägnade åt enbart musikkritik. Missa inte den båten när den lägger an”.

Och Neal Pollack missar ingenting. Han träffar dem alla, är med då rockhistoria skrivs fram till 90-talet, knarkar med rasket, ligger med några (”Få mig att komma. Sedan försvinn”, säger Patti Smith), krönikerar hela rockhistorien och dör sedan alkoholiserat drogat vackert patetiskt.

Allt detta i Neal Pollacks roman ”Never mind the Pollacks”, ett av de mest geniala upplägg för en roman jag stött på.

Tyvärr är boken skit.

Briljant, hyperbegåvad, stilistisk, rolig och bildad – men skit.

Neal Pollack sabbar sin andra bok om ”Neal Pollack” – den verklige Neal Pollacks ständige alter ego – genom att undvika att använda sin enorma talang, sin hyperbriljanta skribentbegåvning för tonfall och pastisch, åt att skriva en text som inte vågar, som inte törs försöka slå sönder hjärtan.

I stället blir det en briljant lustig men i stort meningslös parodi, som Henrik Schyffert som Normal Mailer ungefär; väldigt 90-talsmodernt.

Den verklige Neal Pollack är en ungefärligen 35-årig vit, svinhipp New York-man som bor i Austin, Texas, som skriver för storartade tidningar som Vanity Fair och New York Times och vet att Captain Beefhearts ”Troat Mask Replica” hade en kreddpajasrevival för ett år sedan och som har ett rockband som, givetvis på ett bra vis, låter som Velvet Underground där han sjunger om Lou Reed inför äckliga Janeane Garofalo-typer.

Neal vet för mycket. Neal har för mycket koll. Neal är för intelligent. Neal vågar inte visa sitt hjära. Neal personifierar Den Ironiska Generationens begåvning och förbannelse.

Synd på så rara ärtor.

Men vi ger inte upp än. Herr Pollack kan bli vår Ernest Hemingway och det är därför jag skriver det här.

Just det ja: Frågade Cyndi ”Girls just wanna have fun” Lauper hur det var med Bob Dylan under ”We are the world”-sessionen 1985:

– Bob var alldeles förskräckt! Jag gick emot honom för att hälsa, han backade. Han var skrämd, han backade in i väggen.

Sen säger hon, sant:

– Men var i helvete var Aretha?

Konstigt. En promenad mitt i den ljumma hösten i Tompkin Square Park; bruna löv and shit, överallt. Men så plötsligt: snö. Konstigt. Jättekonstigt.

Aha. Filminspelning.

Bara i New York, barn, bara i New York.

Knäcks in the city

Fredrik Virtanen

ANNONS

Följ ämnen i artikeln