Metal-skojarna gör mig nästan lite rädd
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag trodde det var ett skämt alla hade kul åt ett litet tag.
Men det verkar finnas människor som gillar The Darkness på riktigt.
Herregud.
Det är ju jämförbart med att gilla veneriska sjukdomar på riktigt.
Bjurman
Morrissey släpper skiva För första gången sedan 1997 släpper Morrissey ett nytt album. Det ska heta "You are the quarry" och kommer i april. Gitarristen Alan Whyte beskriver sångerna som de bästa förre Smiths-sångare gjort och titlarna lovar onekligen gott. Vad sägs exempelvis om "My life is a series of people saying goodbye", "I have forgiven Jesus" och "How can anybody possibly know how I feel?".
Världsturné Backyard Babies åker på mindre världsturné. Redan nu i veckan gör Sveriges tuffaste rockband en spelning på 100 Club i London. Därefter, i månadsskiftet, väntar konserter i Tokyo och Osaka. Och slutligen blir det en Skandinavienresa med start på Münchenbryggeriet i Stockholm 2/5 och avslutning på Palace i Kalmar 27/2. Backyard är aktuella med skivan "Stockholm syndrome".
Helt övertygad om att de brittiska metal-skojarna vunnit uppriktig respekt är jag fortfarande inte.
De som placerade debutalbumet "Permission to land" på sina årslistor kan ju vara såna som inte inser att skämt till slut blir gamla och förlorar sitt underhållningsvärde.
Dessutom vägrar bandmedlemmarna själva avslöja om de skojar eller inte i ett purfärskt Susanne Ljung-reportage i Café.
Och med Susanne själv kan man aldrig veta.
Hon ler lika hemlighetsfullt när hon skriver som när hon sitter i expertpaneler på tv.
Å andra sidan:
The Darkness har de facto chans på en Rockbjörn nästa söndag.
Och hyllningarna i brittiska tidningar - bland dem trend-bibeln Face - har låtit förskräckligt allvarliga på slutet.
Jag blir nästan lite rädd.
Det är ju som att Ali G skulle upphöra att vara på skoj och plötsligt började betraktas som en Rolf Alsing.
Hur obehagligt vore inte det?
Jag är nu inte alls så anti-hårdrock som ni tror, även om jag föredrar musik framförd av människor med större medvetenhet om sin homoerotiska framtoning.
AC/DC, Black Sabbath, Motörhead, Guns n" Roses, Deep Purple, Mötley Crüe och Kiss är, eller var, alla stora band.
För att inte tala om Thin Lizzy. Fast de spelade ju egentligen inte hårdrock så de räknas inte.
Men snälla nån - att lyssna på The Darkness power-metal utan humorfilter i öronen är precis lika trivsamt som kondylom. Ja, Justin Hawkins ylar ibland som Freddie Mercury.
Och det säger ni som om det vore något positivt?
Jag blir bara förvirrad - vilket alldeles säkert är meningen också.
Däremot gör jag mig inga illusioner om hur det kommer att se ut framöver.
Band som når framgångar med så oväntade grepp får automatiskt efterföljare.
Räkna med att power-metallen - precis som kondylomen - sprider sig.
Ha så kul. Men kom inte till mig och grina när vindarna vänder och ni får skämmas för era sjuka böjelser i början av 2000-talet.
Britney Spears gifte sig alltså i Little White Chapel.
Ja, vem har inte gjort det.
Franska The Dogs kanske någon minns.
Albumet "Too much class for the neighbourhood", som kom i fjol, visar att de fortfarande kan göra väldigt tuff, ryckig och uppkäftig rock 'n'- roll.
Jag har sett den svenska hockeyns framtid. Han heter Viktor Berglund, är sex år och debuterar säsongen 2018/2019 i Detroit Red Wings. Kom ihåg var du läste det först.
Vill minnas att Fredrik Strage i boken "Mikrofonkåt" slog fast att vita rockjournalister som hyllar Al Green egentligen bara berättar att de har liten kuk.
Om jag nu ändå, med vetskapen om den tesen i bakhuvudet, säger att "I can"t stop" - det nya albumet på vilken pastorn återförenas med klassiske producenten Willie Mitchell - är väldigt bra måste ni ju förstå att det verkligen är det.