Visar att han är en av landets främsta stå upp-komiker
Uppdaterad 2024-03-15 | Publicerad 2024-03-14
Mitt perfekta liv
Stand up-show av och med Måns Möller, på Nya Cirkus, Stockholm.
Skämt som får publiken att vrida sig av skratt i bänkraderna. Och så plötsliga hopp till djupaste allvar.
Måns Möller visar med sin nya show varför han är en av landets främsta stå upp-komiker.
Måns Möller har nästan alltid sett så förbaskat glad ut att det är lätt att tro att det här är snubben som seglat fram i livet på en räkmacka.
Så är det förstås knappt för någon människa. Och för tio år sedan fick vi veta att så har det inte heller varit för Måns Möller. Showen ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” handlade rätt mycket om hur livet blev när han hade fått sonen Viggo, diagnostiserad med autism.
Nya showen har undertiteln ”en stand up om autism, singelliv och världens längsta 40-årskris”. Några jag känner har sagt ”ska han älta det där med autism nu igen?”. Möller har ju också gjort sig känd för att på olika sätt samlat in pengar till sommarläger för barn med olika diagnoser. Och visst, autism är ingen självklar grund för en stand up-show.
Men då har ni inte sett – och skrattat åt och blivit berörda av – den här showen.
Möller skämtar grovt om mycket. ”Det här var kvällens enda rastistskämt”, säger han i början – och drar några till. Värst drabbad är kollegan och bästa vännen Özz Nûjen, som sitter några platser från mig. Han skrattar mest av alla.
För några år sedan skämtade de sig genom först Sveriges, sedan hela världens, historia på 90 minuter. Väldigt roligt i båda fallen.
Möller dissekerar nu på ett vansinnigt roligt sätt ett antal realityprogram i tv. Tacklar vår tids utseendefixering, Tinder-dejting, singellivet, hur det var att göra ”Ladies night” med dåtidens hunk Martin Stenmarck, tokhyllar rätt oväntat Anders Tegnell på ett makalöst roligt sätt. Och mycket annat.
Han skämtar om och med publiken och där tar han ut svängarna på ett sätt som nog få andra skulle våga. Kontakten med publiken är total.
Kanske är det därför han med jämna mellanrum får publiken att vara helt tyst, bara genom att tona ned belysningen i salongen. Måns går in i två olika roller. Sin son Viggo i olika åldrar och sig själv som lite hjälplös pappa.
De flesta av oss känner nog några som har barn med olika diagnoser och har upplevt vilket helvete de ibland upplever föräldraskapet som, att de inte förstår eller förmår hjälpa sina barn.
I korta scener belyser Måns Möller just känslorna som förälder till Viggo. En son utan språk, utan vänner, som aldrig blir bjuden på skolkamraternas födelsedagar. En gång tycker jag mig se Måns själv fälla några tårar när han beskriver den bottenlösa förtvivlan av otillräcklighet han har känt. Starka känslor, som sagt var.
Sedan övergår han hur sömlöst som helst tillbaka till humorn. Det är oerhört skickligt gjort, hur han manipulerar oss i publiken att hänga med på hans livs resa.
För att citera kände pop-poeten Per Gessle:
Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
Tårarna rinner åtminstone på mig. Ibland vet jag inte om det är för att jag skrattar så mycket eller blir så berörd.