Lars Norén rejält på hugget i terapisoffan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-25
I fjol var det Maja Lundgren. Årets mest skandalomsusade bok med kändisskvaller lär bli Lars Noréns dagböcker.
Snacka om att det blev finfin gratisreklam för tegelstenen i SVT:s ”Babel”.
Man ska kanske inte dra för stora växlar på det där med manligt och kvinnligt. Maja Lundgren hade bara en enda hyfsat stor boksuccé (August-nominerade ”Pompeji”, 2001) bakom sig, medan Lars Norén ju i kulturkretsar trots allt – som Eva Beckman sa i SVT:s morgonsoffa – ”är Gud, så högstatus man kan vara”.
Fast faktum kvarstår ändå:
När Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar” först omnämndes i ett Aktuellt-reportage förra sommaren, namngavs ingen ur den manliga kulturelit hon hängde ut i boken. Det var ett väldigt försiktigt tassande kring den heta gröten.
När vår mest kände dramatiker nu tar bladet från munnen och i bokform berättar sin sanning om skådespelare, journalister och andra kulturpersonligheter han haft att göra med, får han ett eget specialinsatt program. Intervjun hade gjorts av Elisabeth Åsbrink, enligt en DN-artikel omnämnd i positiva ordalag på flera ställen i boken.
Hennes intervjuteknik var verkligen... annorlunda. Hon åmade och kråmade sig så att man ibland trodde att hon ville krypa upp och sätta sig i knät på den viktige dramatikern och hon plockade oavbrutet på ett exemplar av boken och hon gjorde långa konstpauser och så ibland var det som att hon spelade terapeutens roll och sökte förståelse för och ville råda bot på den store Noréns märkliga drag att vilja hänga ut de mest intima detaljer även hos sina nära och kära.
Men det var ingen devot intervju. Tvärtom, de tuffa och viktiga frågorna blev ställda. Att sedan Norén svarade blaha blaha är en annan sak.
Det blev tragikomiskt när han läste högt ur boken om hur elak och hänsynslös Ingmar Bergman kunde vara och hur solklart det då blev hur lika de båda giganterna är. Hur som helst blev man ändå sugen på att läsa boken, inte minst efter Eva Beckmans suveräna analys i morgonsoffan.
I kväll är jag fortsatt finkulturell och ser SVT:s ”K-Special”, där man försöker reda ut varför ”Hamlet” är alla tiders mest klassiska pjäs.