Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE MÅNDAG
NEW YORK. Som man mår. Som man mår efter tre fjärdedelar dry martini, med New Times framför sig på ekdisken, en tjockisgubbe som kallar mig ”baby” och världens bästa New York strip steak.
Som man mår.
Som en rackarns prins.
Small talk I New York pratar man om allt – till exempel Leonardo DiCaprios, Matt Damons och Mark Wahlbergs penisstorlekar. Foto: AP
Jag är alltså på Wolfgang’s igen, i stan som jag har så magnifikt motstridiga känslor för, som jag älskar så mycket och fortfarande är så rädd för.
I den här staden bodde jag i nästan tre år. Jag hatar den. Jag älskar den. Den är lika komplicerad som all annan kärlek.
Men.
Det finns storartad enkelhet. Och underbart fåntrattiga konversationer med äldre bögbartenderar på den bästa krog jag vet, Wolfgang’s.
– Hur länge har du jobbar med det här?
– För länge.
– 21 år? 22? 25?
– För länge.
– Du är en mästare på det du gör.
– Nån måste vara det.
Enkelheten. Magin. New York. Och han är förstås toppen. Han har nyss sett ”Departed” på dvd.
– Jag är orolig för Leo DiCaprios penis, säger jag. Den är för liten. Varför skulle han annars överagera som han gör?
– Samma sak med Mark Wahlberg, säger James.
– Ja. Hans dumma hår. Men. Matt Damon? Kanonpenis? Han anstränger sig aldrig i onödan.
– Right. Great actor.
– Lätt! Minimalist, svarar jag.
– Indeed, svarar James.
Det är bara ett vanligt samtal i New York.
Jag gillar det. Det betyder inget, det är bara ett small talk som vi inte har i Sverige som jag tycker mycket om.
