Biffar skall man äta när man är i Chicago
Läs Per Bjurmans krönika
CHICAGO. My kind of town, sjöng Sinatra.
Jag kan bara instämma.
Chicago är en av USA:s kronjuveler.
Och här följer några ögonblicksbilder från en vistelse mitt i glittret den gångna veckan.
Jag tänker tanken första gången när jag en varm eftermiddag sitter på en bänk vid Chicago River och studerar turisterna som köar till en sån där padda-artad båt Vince Vaughn rattade i ”The break-up”.
Och den slår mig igen en sen kväll när jag kör Interstate 90 tillbaka in mot stan efter ett sent jobb:
Chicagos skyline är nästan häftigare än New Yorks.
Det är nåt med gyttret av gamla klassiska skrapor, och det faktum att de står så tätt, som genererar en nästan overklig storstadskänsla.
– Hey buddy, säger mannen som just slagit sig ner på barstolen intill, what’s up?
Det är inget specifikt för Chi-town, så är det överallt i USA. Vill man inte vara ensam är det bara att sätta sig i en bar, någon kommer garanterat att börja prata med en.
Markerar man att man inte vill socialisera blir man förstås lämnad i fred också, men den här mannen – med Chicago Cubs-keps och vänliga ögon – verkar trevlig så jag svarar att nothing much är up och sen har vi långa, gladlynta diskussioner om baseboll, hockey, kycklingvingar, Obama, svenska kvinnor och Sam Giancana natten lång.
Att det råder tidningskris i USA beror inte bara på dåliga tider och ändrade mediavanor.
Väldigt många amerikanska tidningar är väldigt dåliga också; det finns ofta bra texter i dem, men de är fult redigerade, konservativa och omoderna.
Chicago Tribune utgör ett lysande undantag. Den ser ut som en dagstidning ska göra 2009 och är ett sant nöje att börja dagen med.
Må den överleva.
Det kan mycket väl vara så att nya Dylan låter bättre i lurar vid Lake Michigans strand än någon annanstans.
De bästa biffarna produceras i Kansas, men det är i Chicago man ska äta dem.
Här finns fler magnifika stekhus per capita än någon annanstans – känns det som i alla fall – och att sitta på exempelvis Tavern on Rush och karva i en New York-strip kan vara själva meningen med livet.
Och om natten står jag vid hotellrummets panoramafönster och tar in hela magin – de upplysta fönstren som glittrar så förföriskt i skraporna mitt emot, bruset nerifrån Michigan Avenue, midwest-fukten som tränger genom allt – och förstår plötsligt att det är essensen av Amerika jag har framför mig.