”Winter’s bone” lyser i independent-mörkret
Jan-Olov Andersson om en återuppväckt genre
Den amerikanska independentfilmen förklaras ibland död och begraven. Debra Graniks ”Winter’s bone” bevisar motsatsen.
– Fast uttrycket har tyvärr fått en negativ stämpel. Ungefär som att ”du ska absolut inte se den här filmen”, säger hon.
Det fanns en tid när regissörer som Steven Soderbergh, Quentin Tarantino, Spike Lee och Jim Jarmusch gjorde filmer med en budget på bara någon miljon dollar och ändå erövrade en världspublik.
Den tiden är förbi. Stockholms Filmfestival hade i fjol som vanligt sin American Independent-sektion. Av de filmerna har hittills bara omsusade låtsasdokumentären ”I’m still here” med Joaquin Phoenix fått biopremiär. Högst tveksamt om mer än någon enstaka annan film kommer att få det.
Till genren måste förstås även Debra Graniks ”Winter’s bone” (se recension här bredvid) räknas, även om den deltog i tävlingen, där den vann två priser; bästa film och skådespelerska.
47-åriga Granik, bosatt i New York, blev själv regissör mycket på grund av 1970-talets amerikanska independentfilmer. Hon ser ”Easy rider” som en milstolpe och kallar John Cassavetes (1929-1989) för ett helgon.
– Nu är det tyvärr jättesvårt att sälja in en film som ”Winter’s bone”. Att komma förbi det där att folk tror American independent = deprimerande. I trakterna där den utspelas, ser de faktiskt filmen som en hjältehistoria. Huvudpersonen är ju en tuff hillbilly cowgirl. En som står upp för sin familj. Och som kan flå en ekorre och grilla den, om maten tagit slut.
Nu surras det om Oscars-nomineringar, i första hand för filmens unga stjärna. Debra Granik hoppas det lockar fler att se hennes film. Men är samtidigt lite orolig för Jennifer Lawrence:
– Hoppas bara inte framgången stiger henne åt huvudet, nu när hon gör nya ”X-men”-filmen och trippar runt i högklackat och kortkort på alla galor.