Saddams pr-kille - en stor publicist
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det kan vara Djävulen, det må vara Herren.
Någon måste du tjäna.
Jag säger: någon måste du tjäna.
Allt började med Lizzie Grubman, en som det verkar genomvidrig uptownbracka med en av NYC:s mest kända advokater till pappa.
Lizzie blev publicist, som det heter - pr-människa på svenska, inte "publicist" som i "publisher", okej? - och var spindoktor för folk som Gwyneth Paltrow och Britney Spears.
På sommaren 2001, full av arrogans och gud vet vad, nekades Lizzie inträde till en hipp nattklubb ute i The Hamptons, där alla New York-brats håller till på sommaren när city är 35 grader i skuggan.
- Fuck you, white trash! skrek Lizzie till dörrvaktslellen som inte kände igen henne (vilket han borde gjort, men det är en annan historia).
Lizzie hoppar in i bilen, och b a c k a r in i den kö med folk som hon försökt komma förbi. Flera skadas, hon smiter.
Yada yada yada - ett år senare döms den lilla latte-Prada-gym-rucola-ödlan till 60 dagars fängelse. Det fanns inga cit-rongriljerade pilgrimsmusslor på kåken. När hon kom ut efter halva tiden föreföll hon ha en vidare syn på världen.
Sedan Lizzie (som för övrigt bor i samma hus som svenske FN-vapeninspektörschefen Hans Blix) offentligt visade vad skrået går för har publicister blivit de nya filmbovarna.
Al Pacino spelar en gammal, trött pressagent i kommande thrillerna "People I know" och Jennifer Coolidge gör en komiskt dåraktig publicist i "A mighty wind", av "Spinal Tap"-gänget ("Hello Cleveland!).
På pressvisningen av Colin Farrells film "Phone Booth" jublade journalisterna när Stu, hans rollfigur, en falsk, cynisk och arrogant publicist, tvingas in i en telefonkiosk av en självrättfärdig krypskytt ( Kiefer Sutherland).
Journalister avskyr publicister. Mest för att de ljuger. (Image är allt, sanning är i vägen).
Men även för att de är korkade. Plus att de kan gå från stjärtslickare till stjärtjärn på 90 000 sålda ex. Och alltid tillbaka igen, krypande, när siffrorna faller.
(Jag förutsätter att avskyn är ömsesidig; journalister är ett satans pack).
Men.
Som vanligt överträffar verkligheten dikten.
Nu har alla publicisters publicist dykt upp på den internationella arenan, en blivande ikon på alla världens pr-utbildningar.
Muhammed Saeed al-Sahaf! Iraks informationsminister.
Den gladlynte Saddam Hussein-lakejen är förvisso spårlöst försvunnen sedan i onsdags, men gosse, gosse vilken bad-ass publicist han var.
Bagdad ligger i rök, amerikaner överallt, bomberna faller, slaget är förlorat. Men han säger:
- Det finns inga amerikaner i Bagdad. Aldrig!
- De otrogna begår självmord i hundratal vid Bagdads portar!
- Gud kommer att grilla deras magar i helvetet!
Som sagt.
Det må vara Djävulen, det kan vara Herren.
Någon måste du tjäna.