Vänta er inga under av Bowie
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns de som tror att de får vara med om höstens stora konsert på tisdag.
Glöm det.
David Bowie är en medioker liveartist.
Ledsen om jag kvaddar uppladdningen nu, men sanningen måste ju fram.
Och såvida ni nu inte är såna där inpiskat okritiska dum-fans som älskar er idol vad han än gör och hur han än låter och sedan tycker att den som har fräckheten att anmäla en avvikande uppfattning är en komplett idiot så har ni förmodligen inte mycket till upplevelse att se fram emot på tisdag.
David Bowie har gjort fantastisk musik. Hela hans 70-tal är ju ett enda stort monument. På den tiden betvivlar jag inte heller att han var bra på scen. Det man sett av upptagningar från Ziggy Stardust-turnén verkar ju klart elektriskt. Och har man Mick Ronson vid sin sida så har man.
Men den äldre Bowie har haft lika svårt att övertyga live som på skiva.
Jag såg honom första gången på Ullevi 1983 och trots att jag bara var sexton vid det tillfället kände jag en ganska djup besvikelse över artistens uppenbara oförmåga att göra de stora låtarna någon form av rättvisa.
Så har det sedan känts varenda gång jag sett mannen.
Jag vet inte om han bara omger sig med fel slags människor eller själv inte längre förstår hur han ska göra, men på något sätt lyckas han alltid krasa sönder det finlemmade och sköra i sin vackra popmusik.
Det blir för tungt, för rockigt, för hårt och för fult.
Värst var det på Stadion, 1990 eller 1991, när han kom hit med det där Tin Machine-patrasket.
Efteråt gick dum-fansen ut i en regnig Stockholmskväll och sa att det hade varit fantastiskt att höra "Heroes".
I själva verket var det vedervärdigt att höra "Heroes".
Den lät som en Deep Purple-cover.
Så, well, jag rekommenderar sansade läsare att skruva ner förväntningarna inför tisdagen.
Själv står jag då vid ett crapsbord på Binion"s Horseshoe i Las Vegas.
Jag har garanterat roligare än ni på Globen.
Som väntat regnar mejlen in efter förra veckans krönika om vem som ska göra vad på en imaginär Lundell-tribute.
Bästa förslaget kommer från Stefan Genberg som tycker att Eva Dahlgren borde sjunga "Hon gör mig galen".
Perfekt tanke.
Inte på nåt grabbigt hö hö-vis, jag tror verkligen att hon skulle kunna spela in en magisk version.
På nya "Nature boy - the standards" sjunger Aaron Neville huden av tolv standards i enkla, försiktiga jazzarrangemang och jag tror jag dör, så vackert är det.
Apropå Lundell är det väldigt bra att han skäller på cyklister och pitbull-hundar i nya boken.
Har "Waitin" on a sunny day" från söndagen i hörlurarna på tåget norröver och på ett ögonblick försvinner den här satans ensamma, kalla skithösten. På ett ögonblick är det midsommar i Göteborg och allt är bra igen.
Ja, bootsen från Ullevi-kvällarna har kommit nu. Men fråga mig inte var man hittar dem. Jag bara får dem med posten. Leta på nätet, leta på i mindre skivbutiker i storstäderna. Skivbolaget, eller vad man ska kalla det, heter Crystal Cat.
Niklas Vikegård, Djurgårdens tränare, ber mig i ett bittert ögonblick att fara åt helvete.
En stor seger.
Kylie låter som Madonna på nya singeln. Det är jättetråkigt.
So long, Stig Ågren. Du var min hjälte. Jag glömmer dig aldrig.