Funkar fint – som fars
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-09-21
Skojiga guldgossar utan musikalkänsla
En bedräglig musikal.
Robert Gustafsson och Loa Falkman är underhållande som sol-och-vårare.
Men helheten känns som en ojämn revy.
Huvudpersonerna är skitstövlar.
Loa Falkman spelar veteranen som lurar rika kvinnor på pengar i en fransk badort. Robert Gustafsson är nye konkurrenten som han ogillar, men de börjar samarbeta motvilligt. Intrigen är bra, en fin stomme för en fars.
Men inte musikal. Det finns ingen anledning till sång och dans, men här bjuds på generösa shownummer med påkostad dekor. Tyvärr saknas starka melodier.
Lasse apostroferas
Det finns gott om blinkningar mot publiken, skådespelarna bryter illusionen gång på gång. Loa Falkmans ”Symfonin” apostroferas liksom ”Let’s dance” med Lasse Brandeby. Suzanne Reuters rollfigur kommenterar pjäsen då och då.
Dessvärre är det hennes bästa repliker. Reuter är underutnyttjad i föreställningen. Hon spelar en lättlurad rik kvinna, som dessutom ska sjunga titt som tätt. Hon får visa för lite av sina bästa sidor.
Lång och ojämn
Samma sak med Charlott Strandberg. Hon har ett komiskt sångnummer i första akten och försvinner sedan. Åsa Fång gör den största kvinnliga rollen och är en begåvad musikalartist.
”Rivierans guldgossar” är för lång och ojämn. Ibland känns det som att titta på en revy. Kul sketch med Robert Gustafsson. Och sen en sång. Och nu lite dans. Och nu en ny sketch. Kul typer, men inga man bryr sig om.