Äntligen har Kajsa gjort skivan jag har väntat på

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är vi på väg hem? frågar Kajsa Grytt.

Det verkar så.

En av den svenska rockscenens allra största begåvningar har äntligen gjort albumet jag drömt om i sjutton år.

Det heter just "Är vi på väg hem" och släpps om en vecka, drygt.

Inte sedan hon och Malena Jönsson gav ut intensivt vackra "Historier från en väg" 1986 har Kajsa Grytt - som tidigare sjöng i Tant Strul - varit inblandad i något lika självklart och påträngande och stort.

Jag råkar visserligen tycka om det mesta hon gjort även på vägen hit, ty det blir i någon mån alltid intressant när en så speciell röst gör sig hörd, men det har varit en resa präglad av tvekan.

Av lätt förvirring.

Av sökande efter ett nytt uttryck.

Jag började till slut tvivla på att hon skulle finna sin väg framåt.

Men på "Är vi på väg hem" händer det.

Kajsa tar några bastanta steg i en helt ny riktning - och hittar plötsligt hem.

Den poetiska, sensuella och dramatiska ton som alltid varit hennes egen är bevarad, men kläs i en ny, mycket fascinerande kostym.

Här finns framförallt en serie arrangemang som verkligen utmanar. Som i sin råkokta taggighet verkligen sticker ut. Som man lätt skär sig på - och ändå formligen sugs jag in i dem, gång på gång.

Jag säger inte att hon plötsligt låter precis som PJ Harvey (omnämnd i titelspåret, för övrigt). Eller Patti Smith. Eller Sonic Youth. Men plötsligt finns den attityd man förknippar med de namnen i Kajsa Grytts musik.

Så vad har hänt?

Jag tror att det handlar om att hon hamnat på ett skivbolag med verklig själ - National - och hittat exakt rätt samarbetspartner i den både lyhörde och djärve producenten Daniel Sqaty.

Oavsett orsaker har Kajsa Grytt förlöst det stora album några av oss visste att hon hade i sig.

Vill du hittar du just nu ett grymt nummer av oss närstående poptidningen Sonic i tidningshyllorna.

Får mig tillsänd ett färskt bootleg-exemplar av Springsteens konsert på Globen i oktober.

Perfekt ljud, snygg paketering - och det är fortfarande väldigt roligt när en bajsnödig Miami Steve lämnar scenen och Springsteen går omkring och ropar efter honom.

Men jag får också den generella uppfattning jag hade då bekräftad.

Det finns, om man så säger, bootlegs från andra decennier man kommer att välja före den här.

The Kills "Keep on your mean side" är en suverän rock "n" roll-platta.

Ren Spinal Tap-idioti orsakade brandkatastrofen i Rhode Island i helgen.

40-åriga hårdrockare som måste bränna av fyrverkerier på en liten klubbscen... det kan inte bli mer patetiskt, korkat och tragiskt.

Det finns mindre, specialinriktade butiker jag gillar ännu mer - men den enorma lagerhållningen gör Skivhugget och Bengans Göteborg till rena drömmarna.

Orsaker till extas

Per Bjurman per.bjurman@aftonbladet.se