Mando Diao - bästa osignade
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Ekan" och de andra i Dynamo Chapel har just satt sina signaturer på ett flådigt storbolagskontrakt.
Så det är dags att hitta en ny kandidat till epitetet "Sveriges bästa osignade band".
Blickarna faller lätt på Mando Diao - det största som hänt i Borlänge sedan Brage vann allsvenskt brons.
Nu råkar ju även jag komma från Crime City - etta på Brottsförebyggande rådets lista över Sveriges farligaste städer, före både Stockholm och Göteborg - och därför tror ni förstås att jag ägnar mig åt rutten nepotism nu.
Men jag har ingen aning om vilka de fem ynglingarna i Mando Diao är. Har aldrig träffat dem och vet inte varifrån de kommer.
Plötsligt ser jag bara ett ungt band explodera i ett moln av sanslöst furiös rock "n" roll-energi på ZTV och när en upphetsad presentatör påstår att det suveräna larmet bakats i Borlänge tror jag knappt det är sant.
På min tid
var det sannerligen inga Borlängeband som lät som ett modernare och mer explosivt Pretty Things, skrev självklara melodier eller sjöng passionerat om Motown.
Om man bortser från de perifiera kretsarna kring Sator handlade det i princip bara om hårdrock och blues, skickligt framförd men oftast mördande fantasilös.
- Så är det fortfarande, meddelar Mando Diaos-sångaren Gustaf Norén när jag ringer upp och jublar över en demo som anlänt bara någon dag efter tv-sensationen.
- Blues spelar de kanske inte längre, men det finns gott om hårdrockare som är för snälla och hiphoppare utan kreativa idéer.
- Vi har länge varit bäst i stan.
Där har vi också något som var fullständigt otänkbart för tio år sedan. Den yttersta synden i Borlänge var att förhäva sig. Man fick under inga omständigheter tro att man var nåt.
- Det har inte heller ändrats, säger Norén.
- Du skulle se vilka blickar jag får på stan för att jag varit för kaxig. Men jag kan inte ljuga. Jag vet ju att vi är bäst och då säger jag det också.
Sen pratar vi influenser
och den hängivne 20-åringen, som alla framstående Borlängebor ursprungligen från stadsdelen Kvarnsveden, droppar namn som Lennon, Otis Redding, Kinks, Hendrix, Dylan ("fast jag förstår inte varför han ska jobba med så skickliga musiker hela tiden, jag tycker han ska ta alla gitarrsolon själv i stället... det blir snyggare då") och Four Tops.
Jag undrar i mitt stilla sinne varför Gustaf Norén och hans kompisar inte kunde ha vuxit upp under tidigt 80-tal. Då fanns det fanimig ingen att diskutera Four Tops med.
Som alla andra band på samma nivå har Mando Diao svårt att få spelningar, i synnerhet utanför hemorten, och det är förstås skandal.
Sveriges bästa osignade band borde spela överallt hela tiden.
Det allra minsta man kan begära är en Stockholmsspelning - nu.