SVT borde ha valt en annan programledare

helskärm

En Luuk som inte borde stå där.

En katastrof vid namn Nour.

Men det är ironin som tagit glädjen ur Melodifestivalen.

helskärm

Så var Sveriges största tv-spektakel i gång.

Melodifestivalen 2008, delfinal 1, Göteborg.

Förväntningarna var givetvis stora.

Men ironin förstörde. Ironin har tagit över.

I ett försök att ta udden av all den allmänna töntifieringen av Melodifestivalen har man själv anammat ironin. I år har självironin lagts som en filt över Sveriges största musiktävling. SVT har byggt en sköld mot kritiken –

och samtidigt gjort hela tv-programmet till en skrattspegel. Ingenting tas på allvar. Allra minst publiken.

Luuk är EXAKT på samma nivå som förra året. Bra, trygg, proffsig. Han håller sin distans, han småhånar artisterna, han driver med låtskrivarna. Men ingenting han säger är på allvar. Och de få gånger han talade utan ironisk mask – som när han berättade om Tappers parkinsonsjukdom– så kändes det främmande. Jag tänkte: ”Är han ironisk nu också?”

Det fanns också en tydlig poäng med att byta programledare varje år. Nyhetens behag och allt det där. Att inte veta vad man kunde förvänta sig. Att få en ny approach till spektaklet. Jag tror SVT gjort ett misstag att välja Luuk för andra året i rad.

Och så Nour El-Refai, mellansnackaren. Hon har främst gjort sig känd genom att blotta sig i ett obskyrt TV400-program. Där stod hon med sitt ironiska, falska leende och var så distanserad mot de tävlande att hon inte ens kunde möta deras blickar.

Hon fick tjugo sekunder på sig efter varje låt och fyllde dem med så mycket iskallt, osympatiskt kallprat att jag blev alldeles sorgsen i själen. Mot slutet av programmet var jag så trött på henne att jag önskade att jag var på plats i Göteborg. Då hade jag letat upp henne och sagt: ”Bete dig, unge! Det finns åtta bidrag på plats, som alla tar tävlingen på allvar. Det finns många miljoner tittare i sofforna, som tar tävlingen på allvar. Skärp dig nu!”

Men där stod hon, en liten snorunge i ful kjol med mick i hand och klättrade upp på sina höga ironiska hästar och tittade ner på hela tävlingen. Och på hästen bredvid satt Kristian Luuk och klappade takten.

Och Melodifestivalens hjärta gick itu.

I kväll missar jag inte ”Nip/Tuck”.