Även jag vill ha pelargoner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Har nu fått så mycket mail om de stora ögonblicken i pophistorien att jag, som en Krister Insulander föreslår, kan ”göra” en Lasse Anrell och ge ut dem i bokform.
Det började med att jag skrev en liten stänkare om att ”Wop bop a loo bop a lop bam boom” – inledningsvrålet i Little Richards ”Tutti frutti” – är den största enskilda händelsen i hela pop- och rockhistorien.
Sen dess har mail i just det ämnet fullkomligen regnat in. Jag sitter dagligen och läser om olika intron, solon, bryggor, tonartshöjningar och obskyra tillrop.
Det är väldigt kul.
Särskilt som så många av er kommer med så originella förslag. Som signaturen Totte. Högst på hans rätt långa lista är Ian Hunters vrålande pratsång direkt efter solot i ”Once bitten twice shy”.
Eller Erik Rosenberg som toppar en ännu längre lista med ögonblicket då Johnny Cash i ”Redemption” sjunger ”My Old Friend Lucifer came, fought to keep me in chains, but I saw trough the tricks of six sixty six”.
Daniel Johansson tycker att pophistoriens största ögonblick ”helt klart” är trumslaget efter gitarrplockintrot på Beach Boys ”Wouldn’t it be nice”. Weber nämner något så stort som gitarrsolot i Garbochocks ”Ritual”, men tycker det är ännu större när Alan Vega i ”23 minutes över Brussels” snäser ”Shut the fuck up, this is about Frankie”.
En viss Torbjörn Nilsson, också känd som ”Kisa”, tillber Ringo Starrs trumsolo ”på baksidan av ’Abbey Road’”.
Stefan ”Sonic” Karlsson i Örebro är en av oväntat många som nämner outrot i låten ”City slang” med Sonic’s Rendezvous Band.
Coolt förslag.
Men veckans pris går åter till ett renodlat skånskt förslag, levererat av Nils:
”När Kal P Dal precis innan gitarrsolot i låten ”Karolin” ropar till gitarristen Mårten Micro på rungande skånska ”Kom igen Micro! GE DOM!!!”.
Själv vill jag fresta med det ”Pick it, James!” Gram Parsons utbrister precis innan gamle Elvis-gitarristen James Burtons solo i ”Return of the grievous angel”.
Det blev inte mindre magiskt när Bob Woodruff i sin ”The year we tried to kill the pain” 20 år senare klämde i med samma ”Pick it, James” åt samma James Burton i samma slags solo.
Fortsätta maila era förslag, så att den där Anrell-boken blir av. Även jag vill ha råd med pelargoner på balkongen.