Svanen blev till en välgödd ankunge
ATLANTA. Ser Natalie Portman briljera i ”Black swan” och påminns om att det fanns förhoppningar om att även jag skulle bli balettdansör.
De kom på skam, om man säger så...
Som film lever ”Black swan” – Darren Aronofsky – regisserad Oscar-contender om en vågad uppsättning av Tjajkovskijs ”Svansjön” på ett nobelt balettinstitut i New York – inte riktigt upp till förväntningarna. Den är för teatralisk och överspänd för min smak.
Men Natalie Portman briljerar som lätt psykotisk ballerina. Man kan nog faktiskt slå fast att hon aldrig varit bättre.
Huruvida hon verkligen ”sätter” dansscenerna är väl jag i och för sig inte förmögen att avgöra, men det ser så ut och för en som en gång förväntades trippa ut på världens balettscener är de alldeles oavsett fascinerande.
Jo, så lär det i strid med allt förnuft ha varit.
När jag var blott en månad gammal ska min mamma – vanligtvis knivskarp i sina omdömen – ha konstaterat att det var en framtida balettstjärna som låg i vaggan och jollrade.
Pappa chockades sannolikt svårt av den upplysningen. Han hade nog snarare föreställt sig en ingenjör, skogsvårdare eller åtminstone bilmekaniker.
Med facit i hand kan vi konstatera att jag inte var i närheten av att leva upp till vare sig den enas eller andras förväntningar, men pappa kan i alla fall luta sig tillbaka i sin himmel och le åt att han hade minst fel.
Jag kan inte skilja en skruvmejsel från en soppslev, men är ändå ohyggligt mycket mer lämpad som mekaniker än dansare.
Det konstaterar jag tyst för mig själv när jag ser Portman utföra sina vådliga konster. Jag i de där trikåerna, på tå i såna tunna skor, inbegripen i den sortens piruetter ... jo, jävlar. Det är lättare att föreställa sig Nurejev som tuggtobaksspottande långtradarchaffis, Baryshnikov som charkuterist och Birgit Cullberg som förman på en oljerigg.
Av den tilltänkta svanen blev helt enkelt en ful – och rätt så välgödd... – ankunge.
Men jag är glad ändå, för det ser ut att göra väldigt ont i tårna på Natalie Portman.
Går äntligen och ser ”Somewhere” också, och även om man nu får se precis som mycket av Chateau Marmont som jag hade hoppats är jag tvungen att ställa mig på kritikernas sida.
Det är ju berömvärt att Sofia Coppola vågar tillämpa ett annat tempo än det gängse amerikanska, men jag kan omöjligen engagera mig i den stackars uttråkade Stephen Dorff-karaktären.