André Myhrer är bäst genom tiderna i ”Mästarnas mästare”
Kristoffer Bergström: Det var lek och utklassning
Bättre än Stenmark och Foppa, bättre än Magda och Rundqvist, bättre än Tornéus och Elofsson.
Det här var det mest överlägsna vi sett i programserien.
Myhriader grattis, André!
Ibland har André Myhrer saknats i bild.
Då har han skött kamerorna, fluffat Fredrik Lindströms hår, skrivit Micke Leijnegards manus eller snickrat på nästa hinderbana. Han har gjort ett utsökt jobb där också.
Kanske stämmer det jag just skrev, kanske inte, det är svårt att avgöra för en deltagare som förflyttat gränsen för hur mångsidig en deltagare kan vara. André Myhrer är bäst genom tiderna. Det behövs inga frågetecken eller garderingar, inga målfoton eller sammanräkningar, för det är uppenbart att ingen under tretton säsonger kunnat mäta sig med den gigantiska alpinisten.
Han var i princip fortfarande aktiv när han kom till inspelningen. Muskelmassan och balansen var nog för att tillhöra världseliten i slalom – och gubbstelheten ligger ännu många år bort. Därtill visade han sig kunna pussla och kasta bättre än övriga fältet.
I finalen fanns det inte ett enda ögonblick där totalsegern var hotad, det var lek och utklassning
Mitt i finalen berättar André om lärdomar han fått under säsongens gång.
– Man behöver inte vara tokförberedd utan det räcker att ta det på uppstuds.
Vilket är lätt att säga när du har en kropp som kan kuta upp för en bergvägg och lyfta en stadsjeep. I finalen fanns det inte ett enda ögonblick där totalsegern var hotad, det var lek och utklassning. Vore det en springtävling vore André Myhrer en struts och de andra tävlande strutsägg.
Såg ni stentornet? Där brukar folk stapla grus litet som lössnus. André tjoffade upp tio bumlingar på hög och drog vidare.
Det fanns en tid när semisoffpotatisar som Thomas Ravelli vann Mästarnas mästare och Bernt Johansson gnetade sig till final
Såg ni prickkastningen på slutet? Där brukar produktionen barmhärtigt klippa bort minuter av missar, men André satte varenda trästav.
Det fanns en tid när semisoffpotatisar som Thomas Ravelli vann Mästarnas mästare och Bernt Johansson gnetade sig till final. Numera är den fysiska kravprofilen att du ska vara stark nog att delta i OS men föredra Bjärehalvön. Michel Tornéus i fjol, André Myhrer i år, Charlotte Kalla 2022?
Det går att argumentera för att programmets själ rubbas av att de gamla stötarna är chanslösa. I år hade fyra av de fem sist kvarvarande just lagt klisterburkar, gevär, racketar och krokiga stavar åt sidan när tävlingen började. Men jag förstår produktionens val i ett sportland där varenda avdankad hurtbulle (och en e-sportare) redan fått frågan. Tio Tomas Eriksson och Bengt Gustafsson hade heller inte gjort någon glad.
En absurd smygreklam för ett baguetteställe som SVT med all rimlighet kommer bötfällas för?
Nej, i det stora hela håller jag säsongen som en av de starkaste på länge. Vidderna var vackra, grenarna varierade och prestationerna jämnhöga – betänk att Fredrik Lindström inte ens kom bland de tre främsta.
Brister, undrar du?
För få deltagare, så att ingen riktigt åker ut?
En absurd smygreklam för ett baguetteställe som SVT med all rimlighet kommer bötfällas för?
Nej, det minns jag inte längre. Jag minns bara André.