De har fel, men rabiata Dion-fansen är underhållande
Bjurman: Bra röst inte automatiskt bra sång
NEW YORK. Nej, Rolling Stone begick nog inget ”brott mot mänskligheten” när tidningen underlät att inkludera Celine Dion på listan över tidernas bästa vokalister.
Men det är underhållande att hennes skrällartat rabiata fans hävdar det och sånär stormar den ärevördiga redaktionen på femte avenyn.
I New York får man snabbt lära sig att att vara beredd på vad som helst, men jag räknar verkligen inte med att få se arga Celine Dion-fans demonstrera utanför Rolling Stones nya redaktionslokaler på femte avenyn, i höjd med Bryant Park, inte så långt från min egna kvarter – för att deras favorit inte återfinns på en uppdaterad, nyligen publicerad lista över tidernas 200 bästa vokalister. Ja, de inte bara demonstrerar. De har hotat storma redaktionen om ansvariga redaktörer inte ber om ursäkt för detta ”brott mot mänskligheten”.
Jösses, jag trodde bara det var Morrissey (på plats 166, händelsevis) som hade så rabiata fans – eller möjligen valda K-pop-band. Men det är mycket komiskt att också en så till synes generisk mainstream-artist som Celine Dion kan väcka så starka känslor.
Själv har jag inga problem med detta ”brott”. Den kanadensiska ikonen har förstås en rätt fin pipa, men det är inte nödvändigtvis ett avgörande kriterium när bästa vokalisterna ska rankas. Rolling Stone-journalisterna lägger gissningsvis större vikt vid det som kallas ”feeling”, vid personlighet och vid förmåga att beröra och ge uttryck åt sanna känslor – och det går absolut att argumentera för att ”My heart will go on”-stjärnan är antiseptisk i sin perfektion och renons på den typen av egenskaper.
Å andra sidan skulle jag i alla fall i någon mån säga detsamma om Mariah Carey, trots det omsusade omfånget, och henne har de klämt in på femteplatsen, mellan självklara Billie Holiday och Ray Charles. Hallå.
Fast i stort tycker jag tidningen gjort ett utsökt jobb och placerat mina populärkulturella favoriter i rätt ordning (man kan inte begära att Rolling Stone ska fatta att Jussi Björling egentligen är bäst…). Som Aretha Franklin (given etta), Whitney Houston (2), Sam Cooke (3), Al Green (10), Patsy Cline (13), Elvis (17), Nina Simone (21), George Jones (24), Mary J Blige (25), Mahalia Jackson (28), Hank Williams (30), Luther Vandross (31),David Bowie (32) och Teddy Pendergass (42)
Vad gäller de många soulsångarna kan jag dock tycka att det är dåligt att de missat James Carr. Han nådde aldrig samma framgångar som toppnamnen på listan, men han sjöng som en gud. Och för fan – hur kan Rick Danko från The Band inte vara med?
Dessa fadäser tarvar nästan en stormning av redaktionen...