Efterlyses: popögonblick
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Wop bop a loo bop a lop bam boom!
Så lyder, som bekant, första raden i Little Richards ”Tutti frutti”.
Kan det vara pophistoriens största enskilda ögonblick?
Jag frågar på förekommen anledning.
I sitt marsnummer listade amerikanska filmtidningen Premier alla tiders 100 största filmögonblick.
På förstaplats placerade de ”I-know-it -was-you-Fredo”-scenen från ”Gudfadern II”, ni vet den från nyårsfesten i Havana när Michael avslöjar för sin ynklige storebror Fredo att han vet att det var han, Fredo, som förrådde honom (inget dumt val, även om jag hade föredragit favoriten från ettan, när den fram till dess ”civile” Michael inser att det bara är han som kan klippa Solozzo och den förfärlige polisen McCluskey och därigenom rädda familjen. Kameran kryper närmare och närmare Pacino medan han pratar. Plötsligt stannar den tvärt och ögonblicket efter klargör unge Herr Corleone, iskallt: ”Then I’ll kill ‘em both”. En monumental scen!).
Som varande patologiskt road av den sortens listor tycker jag givetvis att det borde gå att göra en likadan sammanställning med pop- och rockhistoriens stora stunder.
På rak arm kommer jag, förutom Little Richards inledningsvrål, på bryggan i ”The tracks of my tears”, när Smokey Robinson snubblar iväg i staccato-raden ”my smile is my make-up, I wear since my breakup ? whith you!”
Och förstås riffet i Stones ”Satisfaction”. Pistolskottet som inleder Dylans ”Highway 61 revisted”. Basgången i Lou Reeds ”A walk on the wild side”. Introt till Ronettes ”Be my baby”. Solot Roky Erickson fyrar av i 13th Floor Elevators ”You’re gonna miss me”.
Men det är på väldigt rak arm det. Egentligen krävs betydligt mer tid för att kunna sätta samman en helt seriös lista och den tiden tänkte jag, helt interaktivt, ge er.
Maila mig och berätta vilka som är historiens allra bästa solon, intron, bryggor, refränger eller vad ni vill.
Blir resultatet bra återkommer jag med era förslag i en framtida krönika.
Om inte lär vi, om jag känner er rätt, få ett underbart litet mailkrig till stånd.
Minns för övrigt vad Mannen sa: Ett gitarrsolo får inte vara längre än att man precis hinner utbrista ”fan, vad häftigt”.