Tack Björn – du har lockat en ny publik
Jens Peterson om längtan efter att skratta
Vi vill skratta.
Åh, vad vi vill skratta.
Nu är stand up stort igen. Längtan efter att ha roligt fyller svenska klubbar och pubar.
Fredagskväll i Stockholm och det är fullsatt på Norra Brunn.
Här är det stand up fem kvällar i veckan, men nu ska Björn Gustafsson uppträda och många fler vill komma in än vad som får plats.
För drygt 25 år sedan gick jag också på Norra Brunn men då för att se rockband som Dag Vag. När stand up slog igenom i slutet av 1980-talet var det flera krafter som ville samma sak.
Publiken ville ha roligt.
De som ägde krogar ville ha underhållning som inte kostade mycket men lockade många.
Artister ville testa den amerikanska komediformen.
Stand up gjorde de flesta lyckliga.
I stället för musikartister som krävde stor plats och inte alltid drog publik gick det att ställa några kul typer framför en mikrofon. Om inte alla var lika roliga fanns det alltid någon som bjöd på skratt.
Redan från början lyste vissa stjärnor starkare, och många har gått vidare till större och större arenor. Jonas Gardell började med 15-minuters stand up, men fyllde snart konserthus med helaftonsföreställningar. Han gör fortfarande inhopp med närkontakt.
Jag såg Henrik Schyffert när han gjorde stand up-debut på Norra Brunn den 19 januari 2003. Schyffert behövde inte vara nervös för bevakningen. Redan då var han rolig och hade stark närvaro. Originell även när han tog upp eviga kåseri-ämnen.
Ett år senare turnerade han runt svenska konserthus med Peter Wahlbeck. I höstas hade Henrik Schyffert premiär på sin fantastiska ”The 90’s”. 2003 skrev jag att Schyffert kunde bli hur bra som helst.
Nu är han det.
I höst fyller han Cirkus i Stockholm. Där har tidigare stand up-stjärnor som Eddie Izzard och Jerry Seinfeld uppträtt.
Men det finns en annan stand up-vardag.
En tisdagkväll i april och snöblandat regn piskar längs gatorna. Att komma in i värmen och få skratta har lockat ett par hundra.
Programmet i kväll är Pontus Enhörning, Henrik Elmér, Fredrik Andersson och Hans-Åke Andersson. Henrik Elmér har en mer filosofisk humor. Hans-Åke Andersson är smålänning och skämtar om sitt snåla landskap som om det fortfarande var 1900-talet. Han är mer originell när han gör sin barnförbjudna version av Bamse. Fredrik Andersson kör observationshumor och recenserar publiken, ett vanligt grepp när stand up-komikerna vill få kontakt.
Veteranen Pontus Enhörning är bäst. Han vrider på ord och ser dem i nytt ljus. Han vågar pausa, han pratar kul om att bli gammal och om vikingar som terrorister.
Erfarenhet betyder mycket i stand up. Det tar flera år att lära sig tajming och att ta publiken.
Även kvällen när Björn Gustafsson-febern orsakat slutsålt. Veteranen Peter Wahlbeck är minst lika rolig som unge herr Gustafsson. Att se Wahlbeck är som att spela tennis med en osäkrad handgranat, och han är en av de som går längst för att känna av dagsstämningen och publiken.
Elin Nordén som får tio minuter mellan affischnamnen har ett bra material, men ibland för bråttom.
Visst är Björn Gustafsson kul – men inte oavbrutet. Men kanske är hans största förtjänst att han lockar en ny publik som upptäcker att det finns fler att skratta åt. Återväxten är god. Svensk stand up verkar må bra i sin tredje starka våg. Mycket att välja på för den som vill skratta.
Och som vi vill skratta.