Manhattan blänker och jag åker till Hultsfred
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
HULTSFRED
Så länge våra hjärtan slår.
Så länge det sjungs sånger om Frank Sinatra.
Så länge kan vi älska.
Hultsfred in the meantime:
En folkvagnskombi, en tankad kängtomte, en bajamaja och sexton lömska bönder i skymningen vid souvlakiståndet mellan Pampas och Sahara.
På Newarks internationella flygplats, 20 timmar tidigare: en riktig karl som ur Tom Wolfes "A Man in Full" gör högljudd business via mobiltelefon. Rör sig om 3 000, kanske 3 500 enheter, oklart vad, till ett pris av mellan 28 och 31 dollar.
Han kan även tänka sig gå ner till 26 dollar.
(Låter för billigt, tycker jag).
Det är ett liv och ett kiv. Manhattan blänker i eftermiddagsbruset, New Jersey tar ut sina tullar, taxichauffören är från Pakistan och det är festligt med pakistansk amerikanska.
Jag tar farväl av de feta polackerna i min deli och till the greatest city in the world. För ett tag.
Och åker till - Hultsfred. Hultsfred. I Sveriges hjärteland.
Sjön Hulingen har aldrig varit mer bedårande, Janne Kleman aldrig porrigare och Gösta & Johan Albertsson på det ärevördiga hotell Hulingen aldrig vackrare.
Sen pågår en festival också.
När Badly Drawn Boy sjunger att han inte gjorde nåt speciellt när Sinatra dog, när Strummer dog, när Elvis dog, när Lennon dog, när Marley dog eller när Cobain dog (han stannade hemma och tittade på nyheterna som alla andra) står det återigen klart att allting kan hända, överallt.
Några finniga grabbar, med Waxegård och Alexandersson i den så kallade spetsen, i en vänlig pisshåla i Sveriges hjärteland kan åstadkomma mirakel. I Sverige.
Aftonbladets USA-korrespondent tar härmed semester. Denna här lördagskrönikan återkommer mot slutet av juli.
Årets flaggor: "Kuk är mord" och "Riksförbundet unga slöjdare". Samt: " Toto". Respekt!
Ebba, ihop med trummis, säger att hon är rädd att bli våldtagen av den stora Rockbjörn som går omkring och kramar folk här på metallfestivalen.
En känsla bland många, bara.
Filip, Fredrik, Tom, Stefan, Niklas, Helen, Dimman, Jonna, Eggis, Kriff, Dimman, Magda, Håkan, Dimman, Lisa, Turid, David med paketet, Dimman, Paulie, Camilla, Anna, Kalle och några andra - fatta hur glad jag är att se er!
Och Bjurton förstås. Ständigt denne Bjurton.
Ni skulle bli chockade över hur härligt det är att vakna upp bredvid Per Bjurman (känd även som Bjurton, Bjurtanen och Big Dick).
Jag har gjort det så många gånger, på så många släpiga hotell. Från Tuba City, Arizona, till Key West, Florida.
Men sjukare än på Hulingen blir Bjurton aldrig.
I morse var det fullständigt onämnbara Fred Åkerström-variationer. Jag ger dig min morgon, Bjurton.
De serverar pommespizza här. Ja. Pizza med pommes frites.
På kinakrogen.
På kinakrogen.
Bara i Sverige, barn, bara i Sverige.