”Det här kan bli riktigt, riktigt bra”
Markus Larsson: Bruce Springsteen brukar spara det bästa till sist
De sex första konserterna i Skandinavien var förhoppningsvis bara en uppvärmning.
En sista inräkning återstår.
Ett sista ”1,2,3,4...”
Och nu vet ingen vad som väntar längre.
Efter ett soundcheck en sen eftermiddag i Oslo pratade Bruce Springsteen lugnt med pressen.
”Vad vill ni förmedla och uppnå på scen i dag?”
Bruce svarade med att nämna Sam & Dave och Jackie Wilson och alla artister som arbetade och blödde och svettades på skivbolaget Stax/Volt.
Det är från den utlevelsen The E Street Band kommer. Det är den ”call and response” de har inspirerats av ända sedan de var ett litet barband i Asbury Park, New Jersey.
Och det är någonstans mellan Curtis Mayfield och The Crystals och Aretha Franklin och James Brown som Springsteen hör hemma.
Inte snett bredvid Dylan och Neil Young, två namnsom han lite slarvigt buntas ihop med.
Dylan och Young uppträder ofta med ryggen mot publiken, på skiva och på scen. Under delar av sina karriärer har de gett fullkomligt fan i om någon lyssnar. De måste med jämna mellanrum kasta av sig publikens krav och förväntningar och kärlek för att kunna fortsätta framåt. Annars vissnar kreativiteten.
Inget fel i det, men hos Springsteen fungerar det precis tvärtom. Utan publiken amputeras musikens ena ben och dess högra testikel bort.
Bruce Springsteen kan inte sluta tjata om magin som kan uppstå ur död luft och ingenting, endast tack vare elektricitet och volym och den märkliga upplyftande gemenskapen som kan skapas mellan ett band och en publik. När alla bitar faller på plats med ett gigantiskt arenabrak framkallas ett tillstånd som Springsteen jagat efter ända sedan han upptäckte musik:
Ett enda stort, långt och beroendeframkallande ”nu”.
Bruce Springsteen kan inte beskrivas som en banbrytande artist. Han är inte Beatles, Madonna eller Michael Jackson. Han förvaltar snarare en amerikansk och romantisk rocktradition. De mest innovativa idéerna som förändrar spelplanens regler och utseende finns hos andra artister och någon annanstans.
Men när Springsteen slog igenom på rockoperavolym 1975 med albumet ”Born to run” gav han sin genre ett större och starkare känsloregister. Något som han sedan dess har förstärkt och förfinat och fulländat genom otaliga konserter.
Förmågan att dra upp den emotionella laddningen till ”good God, almighty”-nivåer i varenda låt, den knäckande ambitionen att tillsammans med publiken ladda extranumren tills allting twistar och skriker så att fönstren blåser bort i byggnader flera kilometer bort, kan härledas till soulmusikens gryning på 60-talet.
Soul har alltid varit konserternas jetbränsle. Så fort Springsteen har velat krama ur det allra sista ur sina mest omtalade shower har han gjort en ”Your love keeps lifting me higher and higher”, en ”Sweet soul music”, en ”Raise your hand”, en ”Shake”, en ”In the midnight hour”, en ”Quarter to three” eller en ”Twist and shout” som är mer The Isley Brothers originalinspelning än Beatles briljanta ”nu skriker John Lennon dig rakt i ansiktet”-cover.
När Bruce Springsteen skriver en poplåt som ”Waitin’ on a sunny day” hör han Smokey Robinsons falsettröst i huvudet. Det gör sällan artister som försöker kopiera hans stil. Lars Winnerbäck och Ulf Lundell når aldrig samma sväng och själ eftersom de inte har vuxit upp med Motown och flickpop. De har på sin höjd lånat Roy Bittans piano.
I dag är det tydligare än någonsin att soul är scenshowernas hjärta. Springsteens senaste turné smygstartade på klassisk r’n’b-mark, The Apollo Theatre i Harlem, New York. Varenda gång som ”Land of hope and dreams” spelas tar Springsteen i så att han nästan svävar i raderna från Curtis Mayfields ”People get ready”.
Och efter konserterna spelas James Brown i högtalarna medan publiken pressar sig mot utgångarna, som en påminnelse om vem som är den riktiga förebilden, det namn som alla artister som vill kalla sig ”the hardest working man in showbusiness” måste slå...
Genom The E Street Horns och The E Street Choir har The E Street Band vuxit och blivit en maskin med 17 man. Med den uppställningen och de hästkrafterna kan Springsteen spela låtar från hela karriären.
Det sociala ställningstagandet, klasskampen och den politiska ilskan över det växande avståndet mellan fattiga och rika på senaste skivan ”Wrecking ball” är ryggraden och skelettet.
Men däremellan möter publiken en jukebox som spottar ur sig gospel från Memphis, blås från New Orleans, karga folkballader som handlar om John Steinbecks Kalifornien på 30-talet och mexikanska immigranter i dag, storstadsdramer om Magic Rat och Terry och Spanish Johnny, det sista brevet som skickas via radion till Bobby Jean, irländskt kampskrål och raggarspexiga nummer som ”Ramrod” och ”I’m a rocker”. Och saxofonen från Darlene Loves ”Christmas (baby please come home)” och Hal Blaines trummor i ”Be my baby” är aldrig långt borta.
Men det är ofta rariteterna, de där unika låtarna som kan ge namn åt en bootleg från spelningen, som ger konserterna en unik lyster.
Oslo och Norge fick ”Follow that dream” och ”Savin’ up”. Åbo och Finland fick ”Wages of sin” och ”Ain’t good enough for you”. Och Stockholm har hittills fått en akustisk cover på Johnny Rivers ”Mountain of love” och fenomenala genomkörningar av albumen ”Born to run” och ”Darkness on the edge of town”.
Men Springsteen brukar spara det bästa till sist. I städer där han uppträder två eller tre gånger brukar han bygga och skicka upp två- och trestegsraketer. Det är nu som låtvalen, som ”Frankie” på Ullevi i fjol, ska få även de mest fanatiska kalenderbitarna att gapa och göra eventuella Bruce-debutanter till fans för livet.
Många tror och hoppas att Springsteen tänker göra hela ”Born in the USA” eller ”The river”. I så fall känns det första som det troligaste valet. Dubbelskivan ”The river” är för lång.
Men det är på bakgatorna som några av Springsteens finaste låtar och vackraste melodier finns. Den alternativa diskografin, som släpptes i efterhand på samlingar som ”Tracks” och ”The promise”, är nästan lika stark som de officiella albumen.
Själv lyssnar jag på ”Someday (we’ll be together)” från ”The promise” just nu. Det kunde ha varit det sista som Supremes släppte innan Diana Ross lämnade bandet. Sakrala körer tar varandra i handen och musiken låter, åter igen, som om tomtar och tärnor och stjärngossar firar jul med tamburiner.
Jag vet inte riktigt varför den går rakt in utan att betala tullavgift, det kanske beror på låtens budskap. Det är ett hoppfullt farväl.
Det som verkligen bitit sig fast efter konserterna i Stockholm är Springsteens mikrofonakrobatik i ”Tenth avenue freeze-out”. Det går lite trögare och blir lite stelare för varje år. En dag får publiken leta efter de här konserterna nån annanstans, i minnet eller hos andra artister. Allting tar slut och alla skiljs åt.
Men innan det sker ringer en fråga som franska houseduon Daft Punk nyligen ställde i en intervju med brittiska NME i huvudet:
Vilka artister gör lika bra musik efter 20 år?
Hmmm. Och hmmm.
Frågan är snarare vem som gör lika bra konserter efter 40 år? Och vem gör i så fall konserter där till och med mellansnacken får egna namn?
Det är retoriska frågor. Men jag lämnar ändå ett litet tomrum i texten för eftertanke och diskussion:
Det här blir bra. Det kan bli riktigt, riktigt bra. Förhoppningsvis kan vad som helst fortfarande hända.
Bruce Springsteen har trots allt repeterat sin soulteater som når Stockholm
i kväll sedan 1973.