Jag springer fram till skivhyllorna och rotar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Måste plötsligt höra Huggy Bears "Her jazz".

Ögonblickligen.

Det är så man reagerar när man läser Garry Mullhollands "This is uncool - The 500 greatest singles since punk and disco".

Det är boken vi - eller i alla fall jag - drömt om i tio år.

Fortsättningen på Dave Marshs "The heart of rock and soul - the 1001 greatest singles ever made".

Eller kanske snarare uppdatering av.

Marsh, en av USA:s mest legendariska musikjournalister, lyckas verkligen fånga essensen av de historiskt sett viktigaste fenomenen - tidig rock"n"roll, rockabilly, doo wop, r"n" b, sydstatsoul, Motown och blues - i sin omistliga mastodontpjäs.

Men när han kommer längre fram i historien brister det i både kunskaper och passion och analyserna av, exempelvis, sjuttiotalets punkscen känns därför ganska ointressanta.

Så där tar Garry Mullholland vid. Han börjar 1976, med Sex Pistols "Anarchy in the U.K", och jobbar sig sedan fram till våra dagar.

Genrer hängivne anti-britten Marsh bara snuddar vid eller helt ignorerar - punk, disco, syntpop, new wave, hiphop, techno, house, britpop, big beat och grunge - sätts här i sitt rätta sammanhang och tillskrivs äntligen tillbörlig respekt, kärlek och historiskt värde.

Man kan givetvis ha en del synpunkter på urvalet.

Jag blir helt galen när jag ser att han struntat i ett band som Sonic Youth men plockar in Bostons "More than a feeling" och Take Thats "Back for good".

Trams!

Å andra sidan lyckas Mullholland motivera sina val synnerligen väl.

Och det är ju själva poängen.

Man ska inte ta själva listan - kronologiskt sammanställd - på för stort allvar. Den är bara en rolig form Time Out-journalisten använder för att berätta en viktig historia.

Det är texterna - en essä för var och en av de 500 singlarna - som gör "This is unccol..." till det mest köpvärda du just nu hittar i en bokhandel.

Mullholland skriver - mestadels - roligt, initierat och otroligt entusiasmerande.

Jag blir ständigt tvungen att springa fram till skivhyllorna och börja rota. Det känns som att jag helt enkelt inte kan leva en sekund till om jag inte omedelbart får höra Siouxie & The Banshees "Israel". Eller Trouble Funks "Drop the bomb". Eller Black Box "Ride on time". Eller The Cramps "Garbageman". Eller TLC:s "No scrubs".

Det är just så riktigt bra popjournalistik fungerar.

Varför just singlar och inte album?

Alla vet att popmusikens själ bor i just singlar och som redan Marsh sa:

- Ingen nynnar på ett album.

Köp, säger jag, köp.

Ingvar Oldsberg, I love you, men man får inte säga att Iggy Pop spelat i "Stooch"!

Stooges, hette bandet - och det uttlas "Stoogjiis".

Hoppas att de inte handskas lika vidlyftigt med alla fakta i "På spåret".

Orsaker till extas

Per Bjurman per.bjurman@aftonbladet.se