Augusti dallrar mittemellan allt
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
”Kicken, var är den? Kicken, vart tog den vägen?”
Markus Krunegård fångar augusti månads melankoliska stiltje så fint i nya låten ”Hela livet var ett disco”.
Augusti. Denna märkliga månad augusti.
Ena dagen haglar det, nästa dag steker den stora gula pajen på himlen. Samtidigt händer ingenting. Allting dallrar som en nylagd asfaltsväg i Mississippi.
Allt. Inte bara vädret. Augusti är mittemellan allt. Slutet är inte här men inte början heller. Som en charmigare version av april är augusti.
Förr återvände koleran till Stockholm så här års, läser jag i Ernst Brunners nutidsskeva men briljanta, roliga, ömsinta och raljanta nya roman ”Hornsgatan”. Speciellt kom koleran till Södermalms fattigkvarter, dit renhållningen inte nådde och träcktunnor kördes på samma kärror som vattentunnorna.
Kolera.
Det var tider det. Hårda bara, inget tjafs.
I dag är augustiutsikten från fönstret i bästa fall efterfest och i värsta fall alkoholism i parker eller på pappkartonger, på både Götgatan och Hornsgatan och på Drottninggatan i Norrköping också.
Markus Krunegård sjunger om det, hans ”Hela livet var ett disco” låter som en målning föreställande augusti. Det är antagligen ingen slump att låten kom nyss, i augusti. Eller så är det en slump, vad vet man i augusti?
Man väntar bara. Eller försöker undvika att vänta och i stället leva kvar i det storsoligt slöa nysset då det inte fanns en tanke på i morgon och det kändes som att Anders Lundin skulle leda allsång för alltid och alltid och alltid och att det räckte så fint med det så.
Motvilligt väntar jag på, och längtar till, ”Taking Woodstock” av Ang Lee. Den lär inte vara sublim men Ang Lee
är den allra störste filmmakaren, tycker
jag. Och jag längtar till James Camerons stora comeback ”Avatar” och till ”Shutter island”, Martin Scorseses Dennis
Lehane-filmatisering trots att bebisfejset Leonardo DiCaprio, som aldrig kommer att bli någon ny Robert De Niro, spelar huvudrollen.
Jag längtar även till ”30 Rock” säsong tre på Canal+ med Tina Fey för säsong två var inte lika briljant som säsong ett och jag längtar till Johannes Wallmarks och Tom Malmquists countryrockskivor och till Theodor Jensens soloskiva och jag längtar till ... asch, massor.
Samtidigt längtar jag ingenstans. Det är så skönt att stå still här i augusti. Helst borde tiden stanna och dansa på lina som ett klädstreck mellan sommarens regniga värme och höstens vidriga löften om en lång, kall, mörk, hård vinter.