Springsteen är ju inte som Hellström längre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
PARIS
Tänk om han kunde spela den ikväll.
Men Springsteen är ju ingen Håkan Hellström längre.
Sitter på en parkbänk vid triumfbågen och tänker på "Crush on you".
Det är fortfarande tio dagar kvar tills Bruce Springsteen gör sin efterlängtade och svårt utsålda konsert på Globen, men redan i kväll inleds Europaturnén i ett femtongradigt, aningen mulet Paris.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot detta. Springsteen och hans E Street Band har trots allt stått för mitt livs allra största konsertupplevelser och blotta tanken på att ännu en gång få höra Mighty Max smacka igång en "Badlands" gör mig upprymd.
Men jag borde veta bättre.
Egentligen.
Han spelar ju inte "Crush on you" längre.
Det är ingen låt springsteenologerna brukar orda särskilt mycket om. Den ses som en av många bagateller på "The River". Han nämner inte gruvarbetarnas situation en enda gång. Han bråkar inte ens med sin pappa. Han är bara kär och lycklig och genuint banal.
Men jag råkar tycka att just den sortens livsbejakande lättviktigheter utgör själva essensen i Bruce Springsteens artistskap.
I alla fall när han står på scen.
Det är, eller snarare var, i de numren han faktiskt kom till oss som en amerikansk larger-than-life-version av Håkan Hellström och öppnade portarna till himlen på vid gavel.
Det var i de feel good-numren - i "Crush on you", "Two hearts", "You can look (but you better not touch)", "Out in the street" och "Cadillac ranch" - han medelst det heliga svänget lösgjorde den verkliga febern, den verkliga festen, den verkliga frälsningen.
Inte i "Born to run" och inte i "Darkness on the edge of town".
I dag varken kan eller vill han iscensätta något liknande. Bossen har blivit för gammal för extas. För allvarlig. Och sjunger hellre "41 shots" än "I"m a rocker".
Jag säger inte att det nödvändigtvis är dåligt - vi får väl se ute i Bercy ikväll - men vi är många som nog får ta och sluta låtsas att Bruce Springsteen fortfarande är en live-artist av samma sort och kaliber som 1981.
Paris i verkligheten är nästan lika häftigt som Paris i Las Vegas.
Skrev förra veckan att det ingenstans i Sverige finns något fulare än centrum i min gamla hemstad, Borlänge.
Där hade jag tydligen fel. I alla fall om man ska tro mail från innevånare i Boden, Köping, Eskilstuna respektive Grängesberg.
Bor på Hotel California
Man måste inte älska Eagles för att gilla läget.
Men hur gick textraden nu " "You can check-out anytime you want, but you can never leave". Hm.
Om inte annat blev ju Spermaharen-skämten fruktansvärt roliga när Håkan Nesser återgav dem i sitt indignerade och våldsamt humorlösa DN-inlägg.
Så fort jag satt punkt här nedan ska Per Hagman visa mig natten i republikens huvudstad.
Det är inte som det hade varit att få gå ut med Stig Dagerman på 50-talet, men nästan.